att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 dec. 2016

Autumn, Ali Smith, Hamish Hamilton


Att romaner tar upp dagsaktuella händelser hör inte till vanligheterna. Med tanke på förlagens utgivningspolitik hinner debatterna svalna innan fiktionsförfattarna hunnit fästa dem på papper. Något av ett undantag var Lyra Ekström Lindbäcks suveränt samtida roman från i våras, I tiden. Och i oktober utkom på engelska Ali Smiths besynnerliga roman, Autumn.  

Jag kallar den besynnerlig med visst förbehåll. Jag har nog läst henne sedan drygt tio år, och man vet vad man får avseende stilistiska och berättartekniska experiment. Det besynnerliga hör ju mer till att den kommenterar sommarens händelser, i synnerhet Brexit och Englands uttryckliga ”sod off” till EU. Som vi alla vet: efter sommaren kommer hösten.


I romanen svävar den åtminstone hundraårige Daniel Gluck mellan medvetslöshet och sömn, i en sjukbädd. Om han drömmer eller minns låter vi vara osagt. Han besöks av en 32-årig konstprofessor, den tidigare grannen Elisabeth Demand. Ja, namnen ska vara precis så sökta (Lycka och Krav) – det här är fiktion, inskärper Smith, och då kan vi smälta namn som verkligheten skulle rycka på ögonen åt. Ungefär som hos Dickens.

Smiths första mening är en tydlig travesti på en av Dickens mest lysande inledningar. Hos Smith lyder den lakoniskt: ”It was the worst of times, it was the worst of times.” Där slås tonen an. Det är höst, och det ska inte bli någon solskenshistoria. Det ominösa finns i själva atmosfären, samtidigt som det otrygga smittats av Smiths sedvanligt lättsamma handlag, eller om det bara är skenbart lättsamt. Den melankoli hon manar fram är blygsam, visar inga yviga gester.

Vad Ali Smith visar är att vi behöver ta ett kliv tillbaka – helst två – för att förstå samtiden. Hon gör det med hjälp av Daniels och Elisabeths gemensamma minneskonst, och vecklar ut deras historia, och tar oss också längre in i Daniels smärtsamma familjeförflutna. Det blir en historia om den brittiska konstnären Pauline Boty, som introducerade popkonsten på 60-talet men dog i cancer 1966, endast 28 år gammal, och fram tills för inte så länge sedan helt utraderad ur konsthistorien. Men hösten är också John Keats årstid, och det här är en roman också om poesin, om ord – ord som organismer, som oregano-ismer, som Smith låter Elisabeth skalda som barn, och om historieberättande. Och om Brave New World, både Huxleys strävt dystopiska roman och Shakespeares stormande avskedsmättade drama.   

Vad har det då med Brexit att göra? Smith fångar nationens stämning från i somras – en dos vansinne, en dos panik – lika skickligt som Morrissey gjorde efter Tjernobyl 1986 med Smiths-låten ”Panic”. En av de kusligt exakta slutsatserna lyder hos Smith utan s: ”It’s the end of dialogue”. När Elisabeth scrollar sig ned längs telefonens nyhetssidor läser hon ordet ”Trump”, och det räcker ju så – att se det ordet i en roman från 2016 känns så ohyggligt profetiskt.   

Det finns något snillrikt över Smiths romaner, samtidigt som de sällan blir så där avskräckande intelligenta. Hon arbetar med lärda referenser och dolda citat, som man förstås avkodar som den duktige läsare man är (scener från Thomas Hardys roman Far from the Madding Crowd, Vanessa Stephens smeknamn på systern Virginia). Det är också en fröjd att läsa en författare som inte är rädd för att skicka läsaren till ordboken: pusillanimosity, perspicacious, assiduously, indubitably, execrable, alacrity, erudite … Hon arbetar också med poesins verkningsmedel, anaforen och allitterationen, för att väcka liv i läsaren. Det krävs ett särskilt temperament för att inleda varje mening i ett helt kapitel med frasen ”All across the country …”: All across the country, money money money money. All across the country, no money no money no money no money.”

Det är ett sätt att skriva som går utanför alla dina förväntningar på prosa – tänk dig en målare med en pensel som sveper fram olika lager av personligheter och tematiker, eller en musiker som bygger ackordföljder och harmonier, eller … Ja, det blir förstås bara flummigt, om man ska förklara hur Smith skriver: hon jämförs ofta med Virginia Woolf, och det är nog inte helt utan förskyllan, kanske speciellt om man tänker på Woolfs djärvaste roman, The Waves. Men snarare liknar det Clarice Lispector – när Smith för några år sedan ställde samman en antologi, The Book Lover, innehöll den självklart ett utdrag av Clarice. 

Nä, det är inte med en bokstavlig allegori Smith vill berätta om det politiska dagsläget. Som vanligt tar hon hjälp av myter, av påhitten, av berättelserna som vi väver kring verkligheten. Med hjälp av metaforen för hon samman begrepp. Här görs det med de två väldigt olika människorna – Daniel och Elisabeth (lyckan och kravet) – som illustrationer av de(t) oförenliga. Andra oförenliga saker: en kontinent, säg Europa, och en inbilsk och arrogant ö som en dag bara bestämmer sig för att vägra vara med i EU. Vi ska inte göra misstaget att underskatta Smiths sardoniska sida. Det här är en elegisk bok, doppad i en beska som inte kan skakas bort. Relationen mellan lögn och sanning är ju kanske det viktigaste en romanförfattare kan syssla med i dessa tider, inte minst när så mycket av politiken ägnar sig åt att vända sanningen åt ryggen för den mer lukrativa lögnen. Post-truth, som det heter med ett av årets vidrigaste neologismer. 

När tiden sår split, när tiden manar oss att vara misstänksamma, rentav hatiska – då förespråkar Smith försoning. Hon hittar oväntade beröringspunkter mellan människorna, som om hon vill mana till besinning – vi har ju med varandra att göra, försöker hon säga.

Är historien också en metafor? Om det vore så väl. Smith visar att den enbart är en stenhård djävla verklighet. Det hon intresserar sig för är tiden, vad tiden gör med oss. Ja, gör – men också vad den har gjort, och kommer att göra. Därför nödgas hon ta sig bakåt i tiden för att förklara nutiden. Det blir en roman om det möjliga, och därför är den aningen hoppfull, utan att bli överslätande i sin kritik mot det som skedde i somras. Hos Dickens blev å andra sidan det hopp våren lovade krossat av vinterns förtvivlan – ”it was the spring of hope, it was the winter of despair”.   

Om det är demokratins sista stapplande steg vi har bevittnat under det här deprimerande året, det är väl för tidigt att säga. Men Smith ger oss en del nycklar till varför det gick så illa. En del av skulden ligger hos Thatcher, som redan på 80-talet försökte slå i oss att det inte finns något sådant som ”ett samhälle”, utan bara individer. Det var för tidigt då, men så som världen har utvecklat sig har hon fått mer och mer rätt. Det här är del ett i en utlovad serie om alla fyra årstiderna, och då torde Winter komma härnäst. (Det här påminner om Knausgårds nyligen avslutade projekt, fast hans uppsåt är helt väsensskilt.)

Ali Smiths skrivande tar sig hela tiden nya vägar. Hon skriver intrikata romaner som är oförutsägbara och knepiga, ibland helt underbara, men ibland också lite stillastående. Hennes förra roman How to be both från 2014 vann flera priser, men tråkigt nog finns bara två av hennes romaner – Jag är allt du drömt och Pojke möter flicka – översatta till svenska. Nu ser det ut som att Atlas har tagit över utgivningen, men det är vanskligt att översätta så här språkmedveten prosa, som så ofta tar sig friheter med glosorna och låter ordens betydelser glida in i varandra, och bli en kraft att räkna med.       

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar