14 dec. 2020

Farstu, Erik Beckman, Nirstedt/Litteratur

Jag är ganska ense med Sara Abdollahi när hon i förordet till nyutgåvan av Farstu skriver att Erik Beckman är för okänd för en större läsekrets i Sverige. Hon anger sex senare poeter som kan anses vara efterföljare av den beckmanska estetiken: UKON, Malte Persson, Anna Hallberg, Fredrik Nyberg, Ida Börjel, Gunnar D Hansson. Det är ingen dålig liga, och för uppdatering kunde Lina Rydén Reynols (debut 2019) ha tillagts. Lite vanvördigt kunde jag tillägga att jag hellre läser vilken som helst av ovanstående snarare än förebilden.

 

För jag har liksom aldrig riktigt fastnat för Beckman, trots försök som varit lika ihärdiga som sporadiska. Hans besynnerliga romaner läste jag för en herrans massa år sedan, och blev inte klok på dem. Om det nu ens är meningen att man ska bli det, klok alltså, av denne rackares lömska påhitt. I inledningsdikten till denna debutsamling – sällsynt lämplig titel, förresten – ger han uttryck för en tå- och näsmani som kan föra tanken till Gogol. Så finns det i dikterna en absurd ådra som kan få en att försynt vilja fråga: ”Erik, hur mår du?”

 


                      En tå att gräva med i sanden.

                      En fräknig söndagsnäsa någon gång

                      i juli, guppande som gummiankan.

                      En simtå saltas in i havet, kokas

                      under öppen sol i sanden, slukas

                      av en galen gädda under åskans skyar.

 

Men också överlag finns i Beckmans dikter det oförutsägbara och det äventyrliga, präglat av en ständig oro. Lika nervigt skrivet som dikterna är Abdollahis förord, som lever högt på sin inlevelse i dikterna, både innehållsmässigt och stilistiskt. Humor åldras lika kvickt som litteraturkritik, och den beckmanska humorn är inget undantag. Somt ger intryck av gamla rum i behov av utvädring.

 

Från min tidigare läsning av Beckman känner jag förutom spratten och upptågen igen tågintresset. Men jag har aldrig kunnat förstå roliga ordvrängande dikter, oavsett om de är skrivna av Åke Hodell eller Gunnar Ekelöf på sitt mest spralliga humör. Kanske är Beckman roligare än jag uppfattar, eller så är det bara på pappahumor-nivå: ”Pakistan till Pakistan! / Vällingbo till Vällingby! / Jag till Prästmon! / Per till Perstorp! / Göte Göteborg!”

 

Visst, jag fattar att det ska kontextualiseras, och Beckmans uppsåt är allvarligare än att bara roa: han ska också oroa. Och det gör han, förstås. Ändå blir det lite för mycket av ekvilibrism, och den här diktsamlingen resulterar i en provkarta över diverse tricks, och hellre än att läsa den och skriva om den känner jag för att förmedla den vidare till juryn i Tv 4:s program ”Talang”. Med andra ord blir det för mycket uppvisning.

 

Variation är generellt bra, men det kan också bli något av ett maner när den görs till något tvångsmässigt. Det här är skojfriskt så det räcker och blir över, men det är en humor som aldrig är nöjd med vad den uträttar, och ger ett jagat intryck. Objekt görs levande, olika stilar parodieras, och ja ja, jag fattar, pladdret är en oundkomlig del av estetiken. Det Beckman är ute efter är inte maximal effekt – det är han för smart för. Han har en sällsynt ordmevetenhet, men när jag läser känner jag mig varken smart eller dum.

 

Sist i boken står en dikt som kan läsas som en programförklaring. Den liknar ett slags manifest. Som läsanvisning borde den kanske ha stått först, för det kunde ha underlättat läsningen. Men så är det med Beckman: allt är lite omvänt. Man vet var man har honom: där man inte har honom.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.