att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 sep. 2020

Intimations. Six Essay, Zadie Smith, Penguin

Många ser nog 2020 som ett förlorat år. Pandemin har förlamat oss, och tvingat de ansvarstagande av oss in i en relativ isolering som ser ut att bli långvarig. Givetvis kommet denna erfarenhet att skildras, skönlitterärt, på film, inom konsten, musiken. För de skönlitterära författarna får man hoppas att de har is i magen att invänta katastrofens efterdyningar, eftersom de – katastroferna – gör sig bäst på avstånd.

 

Däremot kan man ta del redan nu av Zadie Smiths sex korta essäer om pandemin, sammanställda när hon efter tio år i USA flyttade tillbaka till  barndomskvarteren i London. Intimations blir därmed ett tidsdokument som säger mycket om det som sker runt omkring oss, medan det pågår, och hon visar också kopplingar mellan Corona och andra smittosamma sjukdomar, såsom strukturell rasism och att det saknas ett vaccin för uppfattningar om svarta kroppars högre smärttålighet.  

 


Det Smith har att säga om rasism är klokt, men också fyllt av en ursinnig förtvivlan, som när hon med lömsk ironi katalogiserar dödsorsaker för somliga amerikaner: ”Wrong place, wrong time. Wrong skin colour. Wrong side of the tracks. Wrong ZIP code, wrong beliefs, wrong city. Wrong position of hands when asked to exit the vehicle. Wrong health insurance – or none. Wrong attitude to the police officer.” Hon skriver också klokt om segregation och om hyckleriet, som om svarthet i sig vore smittsamt för vita som ändå betraktar sig som upplysta och toleranta.

 

När Smith tar sig an feminism gör hon det på ett lika roligt, originellt, fyndigt, slagkraftigt sätt. Hon kunde säga att medan kvinnor ges olika attribut och roller av samhället kvarstår faktumet att ”en man är en man är en man” (hon säger det också, med ett vagt men outtalat eko från Gertrude Stein).

 

Det blir också en slags poetik, där Smith utreder hur det är att skriva under dessa svåra omständigheter. Det blir nödvändigt att omvärdera detta uppdrag eller kall, vad än man nu vill kalla det. Men är det verkligen så? Ska inte konsten också få finnas när världen krisar? Enligt politiken blir svaret ”nja”, med tanke på de svenska beslutsfattarna oförmåga att ta initiativ i frågan om lättnader i restriktioner kring publiktillströmning.

 

Så passar hon på att besvara den störtlöjliga frågan: ”varför skriver du?” Det hedrar henne att hon identifierar det gagnlösa i att fråga sig detta, och har inget bättre svar än att det ger en något att göra – ett svar lika banalt som det är filosofiskt djupsinnigt. Pandemin har ju utmanat denna aktivitet. Frågar man konstnärerna själva har så klart deras verk stor politisk påverkan, säger Smith, men tillägger att även om hon är tveksam till att den har en faktisk påverkan är det något man måste tro på för att kunna hålla på.

 

Vad pandemin har lärt oss, visar Smith, är att skiljelinjen har ökat mellan de som verkligen gör nyttiga och meningsfulla saker av sin tid och de konstnärer som skapar. Med andra ord: skillnaden mellan praktisk, aktiv tid, och opraktisk, inaktiv tid. Att skriva, till exempel, innebär mycket sysslolöshet, att speja lika mycket utåt som inåt, in i tomheten som finns utanför och innanför oss. Då vågar hon tänka förbjudna (farliga) tankar.

 

Att ha tid är en sådan farlig tanke. För det är bara den privilegierade som har tid att slösa på, bara den som ägnar sig åt något så planlöst som att skapa konst. Här blir Smiths blick aningen begränsad, när hon resonerar om privilegier utan att riktigt erkänna sina egna, som är ganska omfattande när allt kommer omkring. Hon visar annars att hon kan vara cynisk så det förslår när hon blickar utåt – som när hon dömer ut parrelationen utifrån premissen att när man inte längre tycker om att se på samma ansikte dag efter dag kan man tillsammans med sin lika uttråkade partner se andras ansikten på skärmen (Netflix). Men privilegier kan inte tillämpas på lidande. Den som lider är alltid dömd till samma nivå av smärta och fasa.

 

Efter att länge ha trott på kunskap som utjämnande faktor, att tids nog skulle samhället förändras i en gynnsam riktning, har hon nu blivit mer pessimistisk. Därför finns det i hennes slutsatser en viss trötthet, för att inte säga uppgivenhet. Det är en svår balansgång att lotsa sitt engagemang mellan självgodhet och ödmjukhet av genuint slag. Oftast lyckas hon, särskilt när hon listar 26 saker som hon står i tacksamhetsskuld till, däribland föräldrarna, Virginia Woolf, maken Nick Laird, samt bandet The Cardigans.

 

Den lite längre essän består av olika typer av observationer, där Smith excellerar i romanförfattarens sinne för nyanserade personporträtt, och visar en osviklig förmåga att fånga det unika i individen. Med några få ord skissar hon fram människoöden, och hon gör det känsligt och precist. Hon funderar på galningen, om denne välkomnar apokalypsen med ett äntligen, att världen till slut inrättat sig efter det egna sinnelaget. Eller blir man besviken när det visar sig att världen anammat din egen världsbild? När den paranoide inte längre är det unika undantaget, som genomskådat all falskhet? Tyvärr gör Smith halt innan hon ställer denna fråga.

 

Som skribent är Zadie Smith nyfiken, och ivrig att utforska och pröva nya praktiker. Nu är detta inte det nödvändigaste kanske – konsten är i behov av sina konservatorer också – men det är för läsaren en uppiggande erfarenhet. Hon vill förnya med sina romaner, och har därmed förmått skriva några tidlösa romaner som ändå lyckas säga så mycket om samtiden. Något liknande gäller för de här essäerna, även om de är skrivna i stunden, i all hast, och det märks kanske på så sätt att de ger ett spontant intryck, att de erinrar om hur det är att lyssna på en förtrolig vän – därför är ju titeln Intimations välvald, genom att indikera förmedling av något akut.

 

Hur ny är den värld vi har hamnat i? Det vet vi inte ännu, och Smith aktar sig för att leverera några definitiva slutsatser. Det kan likna ett undantagstillstånd, eller ett krig. Som Smith visar är denna situation, att befinna sig i ett krig, ingen nyhet för de fattiga och rasifierade. Som hon lite sardoniskt visar: vita medelklassungar kan ostraffade knarka på sina dyra collegeutbildningar medan de fattiga svarta som sålt drogerna blir dömda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar