Poesi är
kommunikation. Det glöms lätt bort, eftersom mång lever kvar i villfarelsen att
poeter gör sitt yttersta för att bli så svårbegripliga som möjligt. Jag skulle
hävda att poesins tröskel är lägre än de flesta inbillar sig, men att de gärna
vill leva i den illusionen att det är pretentiöst att både skriva och läsa
dikter.
Ja, och Henrika
Ringbom tar fasta på det kommunikativa inslaget i sin nya bok, En röst finns bara när någon hör den. Underförstått
finns det ett du i dikterna, någon som tilltalas. Hon tillhör den nästan otäckt
vitala samtida finlandssvenska poesin – ni vet den som är en stark tradition i
den svenskspråkiga litteraturhistorien, ett starkt tillskott.
Hon avslutar med en
uppräkning av de konstnärer, filmregissörer och författare vars verk hon utgår
från i dikterna. Det är ju en vanlig metod, men jag vet inte om jag är så
förtjust i den här redovisningsplikten. Tillför det något att veta att Ringboms
diktsamling innehåller spår av, till exempel Hammershøi, Tarkovskij och
Christensen? Inte mycket: det går att läsa dikterna helt oberoende av den
kontexten.
Det blir då en
samling om kärlek och våld, om rymdfärder och fåglar. Det är en viss
civilisationskritik som försiktigt förs fram:
Vi behöver ingen annan
värld
vi behöver en spegel
En röst finns bara när
någon hör den
Jag älskar dig
och börjar bli en annan
människa
Det är i
kärleksdikterna Ringbom når längst, tycks det mig. Då återskapar hon de
svävande ögonblicken som är lika unika som allmänna. Hon kan också vädja, likt
en vampyr: ”Släpp in mig”. Man kan bli obstinat för mindre, och tycka att det
också blir lite distanserat i de olika scenarion som framträder. Men så släpper
man in den här rösten ändå, eftersom man vet att världen är en fattig plats,
och fattigare blir den utan poesin, och det är faktiskt inget pretentiöst med
de anspråken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.