”Hemlängtan” är det
första ordet i finlandssvenska serietecknaren Edith Hammars första seriebok Homo Line. Man kunde säga: i begynnelsen
var hemlängtan. Boken har kallats för ”en Tom of Finland” för 2020-talet, det
slags överord som ofta slår slint, men här finns det fog för denna liknelse –
inte bara för att Tom of Finland blir en utskriven intertextuell referens, utan
för att hela estetiken omfattar och bejakar det gränsöverskridande, det
lustfullt överdrivna balanserat med tungt allvar.
Det är mycket
kroppsvätskor inblandade i denna serie. Man kunde säga att det handlar om
passion och desivon, tårar, blod och sårtvätt. Det är också mycket fukt. Vi
inleder i ett hav som blir badkar, där huvudpersonen liknar hjälten i en
pikareskroman. En gigant. Det gigantiska är dock reducerat till självföraktet,
och den hemlängtan som styr hens livsmål. Att längta hem innebär ju också att
längta bort, för var finns ens hem? ”You’re my only home” sjunger The Magnetic
Fields i en av de vackraste kärlekssånger som skrivits. Huvudpersonen i Hammars
serie saknar först och främst detta du som kunde utgöra ett hem, och de kluvna
känslorna är infångade med precision.
Hammar tecknar i en
klart surrealistisk tradition. Tänker jag först, men inser att hen lika klart
sysslar med realism. Det är mycket snyggt gjort med inledningens övergång från
hav till badkar – en bit av havet finns ju kvar i läsarens minne – men det är
en metod som är genomgående i boken, alltså hur bilder transformeras mellan
olika skikt av en igenkännbar verklighet. Hens värld är sprakande,
gnistrande, full av små detaljer som väcker lika mycket oro som fascination.
Det är roligt på
ett lite småkusligt sätt, den här världen som Hammar låter oss ta del av. Det
är drömskt sunkigt. Huvudpersonen reser mellan Helsingfors och Stockholm för
att – tja, ”komma hem”, som det heter, men det är svårt när det är så svårt att
hemmet inte vill veta av dig, på sin höjd bara vill utnyttja dig. I en rolig
sekvens går huvudpersonen till sängs med Sverige (något som är svårt att återge
med ord, något som måste bevittnas i bild för att ges rättvisa).
Allt liksom svämmar
över i den här serien, och det är inte groteskt, mer vackert på ett rått sätt.
Det är en estetik där more is more,
och Hammar skapar en helt ny värld med denna metod. I trohet mot pikaresken är
huvudpersonen naiv och godtrogen, men också med världens problem på sina axlar.
Här knyts olika traditioner ihop, på ett förnyande sätt. I den här världen
vistas fördomarna och sanningarna sida vid sida.
Så här: det är
vackert, precis som livet är, det vill säga, det är också fult, precis som
livet är. Det måste vara så. Liksom kärleken: både sig lik och helt unik. Här
är det lika nära till smek som slag, och jag tycker så mycket om hur skickligt
Hammar gestaltar huvudpersonens utsatthet och osäkerhet. I en scen balanserar
hen i sitt vardagsrum på stolar och pallar där golvet blivit ett typ svart
eldhav, där en vas kan le i mjugg mot dina stapplande steg för att undvika
katastrofen.
Homo Line är dråplig, men långt ifrån oskuldsfull appropriering. All
genuin humor är obekväm och utmanande. Hammar påpekar orättvisorna, liksom våra
livslögner. ”Är det verkligen bättre med tapas?” frågar hen försåtligt. Boken
avslutas med epilogen ”Glory [hole]”, där en slags utopisk hemhörighet
möjliggörs. Det är mer könsöverskridande än pornografiskt, en slags tänkt idyll
efter all misär som måste passeras. Så uppfriskande verklighetstroget det ändå
är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.