Ok, här kommer en
kontroversiell synpunkt: den bästa svenska samtidspoesin är varken enkel eller
svår. Men också det här: både den enkla och den svåra poesin har sina
begränsningar. Man kan inte bara vräka ur sig att det enkla är det bästa (eller
tvärtom, att det svåra är det bästa), för det är situationsbundet. Och säger
man att man gillar till exempel det enkla behöver man inte vara en bättre
människa för det, även om konsensus antyder det, lika lite som man måste vara
en pretentiös människa för att man gillar det svåra. Liksom alla etablerade
sanningar är det bara till hälften sant. Det kan vara så att det svåra (eller
det enkla) bara är något som skapar en genklang inom en, att det blir ett
nästan kroppsligt behov att uppsöka det.
Poeten Ann
Hallström är varken enkel eller svår. Eller också: hon är både och. Hon är
sparsmakad, debuterade 2000 och utkom senast med en diktsamling för åtta år
sedan, bror mor dotter rekviem. Den
var mörk och bra, och befann sig lika långt ifrån det svåra som det enkla. Nu har hon
lämnat det större förlaget W & W för det mindre förlaget Lejd, som ett
tecken i tiden, med en olyckskorps mest kraxande röst. Det vill säga: poesin
marginaliseras.
Enet är hennes blott fjärde diktsamling, och fortsätter med den
krigsmetaforik som fanns även i förra boken. Fast kriget är bara delvis en bildlig
figur, när hon här skriver ut fångläger och årtalet 1942. Vad som också är
bevarat: Hallström skriver poesi som är förkrossande bra. Boken samlar fem
avsnitt eller sektioner, och rör sig från det glest skrivna genom prosaliknande
sjok fram mot avslutningens ordknappa och spatiösa nästan hermetiska dikt.
Man kunde säga att
det är nödvändighetens poetik, att här rör det sig om att renodla och låta det
mest värdefulla kristalliseras. Det blir då en koncentrerad och tät dikt, där
man kan känna ordens tyngd nästan bokstavligt. Förfärande tungt faller
kadenserna i denna dikt. Det är förkrossande, som sagt: ”Drifter, underdrifter,
sys in som nattfjärilar / övningar att behålla annat än rörelse, stillhet, / möta
någon att kunna älska, / inte bara vara älskad, oälskad, sådana tankar”. Det är
en poesi som rör sig, som hejdar sig, som varierar sig och nyanserar och ändrar
sig, som stillnar utan att stelna.
Att läsa detta
innebär också att bli upplyft, ja, nästan upprymd. Det är att känna hur
vardagens tyngd och bördor lättar. Ändå är det så mörka erfarenheter som
gestaltas. Det är ett inre raseri som driver Hallströms dikt framåt. Mycket
handlar om kompromisser, om hur det är att leva och samtidigt bara försöka
hålla sig vid liv, trots att så mycket talar för motsatsen.
Hallström vårdar
skillnaderna, oavsett om det är det slags skillnader som genskjuter hennes
estetik. Som den farliga skillnaden mellan konst och verklighet, där hon
betonar vikten av det drömda, liksom upphöjer det till en större och sannare
form av sanning. Mörker är en besvärlig trop, men hon hanterar den varsamt. Hon
väcker liv i det som är dåligt, alltså ”brott, skvaller och missöden”, liksom ”katastrofer,
försummelser, vrickade beteenden, lagbundna förvrängningar, överordning,
underordning, egoism, hets, förakt, och så vidare, rent ut sagt för jävligt”.
Det är musikaliskt,
både till innehåll och språk. Hallström tar djupa andetag innan hon levererar
sina budskap, sina mörka kapslar av tunga erfarenheter, eller om det är tunga
kapslar av mörka erfarenheter. Det är i vilket fall en bok som är både tung och
mörk, och som gör intryck, och som jag tveklöst tycker är något som tillför
samtidspoesin något, där i skarven mellan det enkla och svåra. För jag hävdar
med emfas att det här inte alls är svårtillgänglig eller exklusiv poesi – hon skriver
ju om hur det är att vara människa, och det är vi ju alla, både vi som läser
poesi och de som inte gör det (varför gör de inte det? vad är det de inte har
fattat?).
Och att leva, det
kan vara så – inte bara ”kännas så” – att man befinner sig i olika krig, så
glöm metaforer här, det är bokstavligt. Man krigar mot existensen, mot
tillvaron. Hallström skriver en poesi som närmar sig det oerhörda:
det handlar om att
överleva, klara sig, komma från nån annanstans,
avsäga sig,
förtvina, äta avföring, höra det ohörda, språk värre än musik,
bara gråta,
[…]
anropsstrof,
skälver, kräver sin förklaring, öppnar, sluter regn, outsägliga,
röster klingar av
som variabler för sin egen skull, otäcka resultat, försök
minnas oss så,
försök minnas att
vi kunde ha haft det bättre mot en ljusare bakgrund,
be inte om
förlåtelse, be oss inte förlåta en massa ovidkommande
På ett ytligt plan
kan hennes dikt se ut som osorterade minnen, planlösa intryck som saknar
samband. Men det finns ett system här, ett system av det kategoriska och
definitiva som hon uppsöker och låter bli ett fullständigt och avklarat helt.
Då väcks också frågan om hur vi ska förhålla oss till en allt trasigare värld,
om vi ska fortsätta tillåta att den trasas sönder.
Hennes förslag
lyder då att behålla både det mänskliga och det omänskliga, i en uttalad
strategi som inbegriper William Blakes bataljer mellan Ondskan & Godheten.
Hon menar också att den genuina konsten måste förhålla sig fritt, oberoende och
självständigt till yttre påverkan, och det är bättre att då vara på Djävulens
sida (om än opartiskt, som ju Blake föreslog att Milton var i Paradise Lost), eftersom vi lever i en
värld där det finns mer själlösa krafter än hin håle.
Jag läser
Hallströms bok som en skärseld, som en passage mot något bättre. Ja, världen är
ond, mörk, tung, djävlig – men vi kan överskrida detta onda. Skuldkänslan är
något som hela tiden pyr – den kollektiva skulden inför allt ont som har
begåtts, som sker nu, och som kommer att uträttas i framtiden. Vi måste bara
acceptera att vi alla är delaktiga i dessa förbrytelser, att vi är människor
och att vi inte kan fortsätta blunda.
Det här är en bok
som också pekar bakåt, mot Hallströms tidigare böcker, men som lever starkt på
vad den utför nu, liksom att den bådar gott inför framtiden. Inte minst
avslutningens hyperkorta dikter där orden har slipats ned till en jäderlundsk
intensitet indikerar detta. Om förra boken var en av årets två bästa
diktsamlingar (tillsammans med Sonnevis Bok utan namn) tänker jag inte säga något mindre fördelaktigt om den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.