En röst finns bara när någon hör den, Henrika Ringbom, Förlaget

Poesi är kommunikation. Det glöms lätt bort, eftersom mång lever kvar i villfarelsen att poeter gör sitt yttersta för att bli så svårbegripliga som möjligt. Jag skulle hävda att poesins tröskel är lägre än de flesta inbillar sig, men att de gärna vill leva i den illusionen att det är pretentiöst att både skriva och läsa dikter.

Ja, och Henrika Ringbom tar fasta på det kommunikativa inslaget i sin nya bok, En röst finns bara när någon hör den. Underförstått finns det ett du i dikterna, någon som tilltalas. Hon tillhör den nästan otäckt vitala samtida finlandssvenska poesin – ni vet den som är en stark tradition i den svenskspråkiga litteraturhistorien, ett starkt tillskott.

Hon avslutar med en uppräkning av de konstnärer, filmregissörer och författare vars verk hon utgår från i dikterna. Det är ju en vanlig metod, men jag vet inte om jag är så förtjust i den här redovisningsplikten. Tillför det något att veta att Ringboms diktsamling innehåller spår av, till exempel Hammershøi, Tarkovskij och Christensen? Inte mycket: det går att läsa dikterna helt oberoende av den kontexten.

Det blir då en samling om kärlek och våld, om rymdfärder och fåglar. Det är en viss civilisationskritik som försiktigt förs fram:

                      Vi behöver ingen annan värld

                      vi behöver en spegel

                      En röst finns bara när någon hör den

                      Jag älskar dig

                      och börjar bli en annan människa

Det är i kärleksdikterna Ringbom når längst, tycks det mig. Då återskapar hon de svävande ögonblicken som är lika unika som allmänna. Hon kan också vädja, likt en vampyr: ”Släpp in mig”. Man kan bli obstinat för mindre, och tycka att det också blir lite distanserat i de olika scenarion som framträder. Men så släpper man in den här rösten ändå, eftersom man vet att världen är en fattig plats, och fattigare blir den utan poesin, och det är faktiskt inget pretentiöst med de anspråken.