Inte ska man väl
kalla det en roman, Tor Ulvens första prosabok från 1988, Gravgåvor. Det gör inte förlaget Flo heller, utan väljer ordet
”fragmentarium”. Liksom i deras första översättning, den remarkabla Avlösning, rör det sig om en meandrisk
prosa, som växlar mellan att röra sig slingrande och bevara ett komprimerat
uttryck.
Att vi efter att ha
stiftat viss bekantskap med poeten Ulven är det ju generöst att vi också får en
uppfattning om hans märkliga prosa. Märklig, på ett sätt, då den strider mot
den utgivning vi möter under vårt århundrade. Men också bekant, och den har
väckt jämförelser med Thomas Bernhard och Samuel Beckett. I Thomas Kjellgrens initierade
efterord finns den obligatoriska liknelsen, men det blir lite tjatigt att än en
gång nämna den ”underskattade” humorn hos dessa författare. Det är ju
pessimisterna som fått de roligaste maximerna.
För all del, fast
Ulvens sätt att skriva är encyklopediskt, vilt och gränslöst, och liknar inte
Bernhards hårt koncentrerade monomani eller Becketts anala asketism. Mer kunde
man säga att det är en musikalisk affinitet, att det är en prosa som väljer
bort narrativet för en ny sorts semantik. Då liknar den faktiskt mer Virginia
Woolfs vildaste och mest experimentella prosaverk Vågorna, och blir mer poetiskt visuell symfoni än roman. Det är
lätt att nostalgiskt sakna den här ambitionsnivån, men faktum är att när jag
tidigare i vår läste Jonas Eikas Efter solen var det nästan som att läsa Ulven; det som förenar dem blir då att du
medan läsningen pågår inte riktigt vet vad du håller på med och i vilken
riktning berättarrösten ska ta dig, och om du kan lita på att du ska ta dig
därifrån någorlunda oskadd.
Liksom i Avlösning är det monologiskt. En röst
som inventerar verkligheten, och försöker förhålla sig till allt som
försvinner, som har försvunnit, eller bara det som upphör. Det som rinner
mellan fingrarna, men ändå behåller sin substans. Däribland en kvinna.
Däribland minnena själva. Att ägna sig åt något är att ta kål på det, lyder
Ulvens dystra ingångsvärde kring en människas identitet – men det blir också dess
slutsats. Att skriva är att förinta sin egen röst. Då blir allt som ska
skildras nedtecknat på samma sakliga sätt: att äta, att ha sex, att befinna sig
i tillvaron, att helt enkelt leva.
Det är en poet som
skriver, något som ger sig till känna i de tvära kasten, men också i
precisionen i uttrycket, i några starka formuleringar, där han skriver om
”något med färgtonen kanske”, om att inte ha ”krafter till att leva i presens”,
om att sakna ”den djuriska lydighetens förundranslösa lugn” (på norska: ”den
dyriske lydighetens undringsløse ro”).
Språket blir
viktigare än plot, intrig, narrativ. För vad handlar det här om? Det handlar om
ett språk, om en verklighetsbeskrivning uppbyggd av det enda vi har för att
uppfatta den här världen – språket. Du frågar: karakterisering, miljöskildring,
tema, motiv? Tor Ulven rycker loss desssa vägpinnar ur frosten och slänger dem
i diket. Här finns också svindlande tidsperspektiv, där Ulven utgår från ett
lätt identifierat självbiografiskt jag, men rör sig bakåt i tiden, mot antiken
och låter den bli samtida.
”You can’t wrap
your arms around a memory”, sjunger Johnny Thunders, och alluderar väl mer
eller mindre medvetet på några ord hos Vergilius i Aeneiden. Ulven utmanar denna doktrin. Det är konkret, detta som är
värt att bevara, och det är något som tilltalar våra sinnen, även om det
försvinner, eller just därför. Minnet och glömskan är lika starka parametrar. De
lösryckta tankarna rör sig mot okonventionella förslag (typ: varför föds vi
inte berusade och kvarstår i det tillståndet?). Ulvens skrivande är på liv och
död, och just därför ibland så absurt och lekfullt, och rentav barnsligt – men
barnsligt på ett väldigt tilltalande och fantasifullt sätt.
I denna icke-roman
finns ett flöde och en associationsrikedom som skapar en hisnande effekt, där
pornografi och konst juxtapositioneras. Minnen är ju också en fråga om
associationer, om att bygga vidare och skapa utifrån något som man inte kan
vara säker på. Att läsa Gravgåvor i
denna icke-frivilliga isolering – covid-19, alltså – ger också en ny känsla och
nya perspektiv (jag läste den ju på norska i somras). Kanske det är så enkelt,
att viss litteratur fungerar starkare just nu, när vi som vet skillnaden mellan
myndigheters ”bör” och ”måste” (ledtråd: det finns ingen skillnad) håller oss i
största utsträckning undan andra människor.
Ulven skriver om
ett liv som i stort sett har upphört, om en påtaglig smärta. Det där som håller
på att försvinna är ju det egna. Så finns här ett försvarstal för litteraturen,
även om det också låter som en anklagelse:
Ӂterstod att det
nästan alltid var bättre att läsa än att leva; det bästa skulle vara att vara
en person i en bok, inte på låtsas, i läsningens identifikation, utan verkligen
en fiktiv person, som kunde låta andra överta det bittra slitet med att leva,
att existera helt oskadd i de andras, de arma levandes fantasi och sedan
slockna lika smärtfritt när boken stängdes, eller bara försvinna ut ur
handlingen, i all stillhet, på ett tidigt stadium, efter ett kapitel eller
två.”
Så visar han med
sådana exempel att det kan vara möjligt för en konstnär att likt den kinesiske
konstnären WuTao-Tze kliva in i sitt verk och börja leva där. Det är utmanande
att följa honom, och ibland kan man verkligen fråga sig vad fan det är frågan
om. Men så ska det vara. Här etableras kontakt, och det är mer väsentligt än
semantisk lättfattlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.