Howard Philips
Lovecraft (1890-1936) är förstås mest känd för sina med all rätt beryktade skräcknoveller. Kanske den ende som lyckats förvalta Edgar Allan Poes arv att
förmedla en fasa som lyckas vara både fullständigt bekant och igenkännbar
samtidigt som den är bortom all föreställningsförmåga. Att läsa honom är att
utsätta sig för en estetik som inte bara består av verkningsmedel och strategier,
utan som går utöver dessa simpla tekniker och tillfogar genuin skada.
Som poet är han
mindre känd i Sverige, vilket kan te sig aningen paradoxalt då det rimligen är
fler poeter än prosaister som influerats av Lovecraft. Därför är det glädjande
med den volym som Aleph nu ger ut, Kosmofobi,
som samlar alla hans skräck- och fantasydikter. Det är en tvåspråkig utgåva,
där översättarna Rickard Berghorn och Gustav Almlöf kämpar tappert med
originalets ordglädje. Att de tvingas offra rimmen är en tråkig men kanske
nödvändig eftergift, men tack vare att originalen bevarats kan man ju med
fördel doppa sig i dem.
Med sitt vemod och
sin monomana skräckfascination ter sig dikterna som något av pastischer på Poe.
Fast det är att förminska kraften hos Lovecraft, som ju ofta lyckas förmedla en
helt specfik atmosfär. I de längre dikterna, som dominerar, finns ju också de
berättande dragen. Då liknar det i hög grad hans prosa, så därför finns det ju
all anledning för Lovecraft-fans att kasta sig över den här samlingen också.
Här finns också en
imponerande sonettcykel. Imponerande alltså på det sättet att sonetten alltid
imponerar, även om den kanske inte alltid lyckas bli bra dikt, utan mer bara
likna en sådan. Det blir skickligt men stundtals livlöst (alltså livlöst på det
dåliga sättet, inte på det sublimt skräckinjagande sättet).
Men för all del:
det som också imponerar är hur skickligt skräcken bibringas läsaren. Ofta
räcker det med själva namngivandet – vana Lovecraft-läsare ryser nog bara när
de stöter på namn som ”avlägsna Zan”, ”Banapis månskära”, ”det gamla Auvergne”,
med flera fasansfyllda orter med mer eller mindre uttalad förankring i den
konkreta världen. Fast mest rör sig Lovecraft mellan världar, i ett ständigt
rastlöst och lönlöst sökande efter ro.
I flera av dikterna
finns också skräck av den kaliber vi förknippar med Lovecraft. Det räcker med
en strof ur ”Nemesis” för att illustrera detta. Originalet är som ett
koncentrat av stilen:
Thro’ the ghoul-guarded
gateways of slumber,
Past the wan-moon’d abysses of night,,
I have liv’d o’er my lives
without number,
I have sounded all things with my sight;
And I struggle and
shriek ere the daybreak, being driven to madness with fright.
Genom sömnens portar av
likätare vaktade,
förbi nattens månbleka avgrunder,
där har jag ånyo levt mina
oräkneliga liv,
har jag lodat allt med min syn;
och jag kämpar och
skriker vid dagbrottet, till galenskap driven av fruktan.
Visst kan man ha
fördragsamhet med att rimmen uteblir, även om det onekligen blir svårt att få
den högläsningseffekt som originalet erbjuder – speciellt om man i kombination
med rimmen beaktar första radens allitteration, där g-ljudet förstärker den
sorgsna instängdhetskänslan, och nästan bokstavligen frammanar porten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.