Den magiska leksaksbutiken, Angela Carter, översättning Magnus K:son Lindberg, Modernista

Dockor är kusliga, och ju mer människoliknande de framställs, desto kusligare. Så är också dockorna i Angela Carters roman Den magiska leksaksbutiken i kusligaste laget, så som de ter sig för huvudpersonen Melanie. Modernista återutger en översättning från 1982 av denna Carters andra roman från 1967, och därmed anländer den tillsammans med Den nya Evas passion, även den i den gamla översättningen. Men det är förnämligt med nya utgåvor av dessa Carters två mest kända romaner, även om det hade varit lägligt att också översätta hennes sublima noveller i The Bloody Chamber.

Nåväl. Den magiska leksaksbutiken tillhör Melanies morbror Philip, till vars gotiska hus Melanie hamnar. Hon är femton år, bor och får en sömnlös natt för sig att lämna sitt pastellfärgade sovrum och ge sig ut i trädgården iförd moderns brudklänning och gifter sig med skuggorna. En svekfull katt gör en reva i den vita klänningen – en bara nästan övertydlig symbolisk handling för att förebåda det definitiva fallet från oskuld till erfarenhet. Speciellt när hon efter att ha klättrat i ett äppelträd finner att klänningen är täckt av – blod.

Så inträder en deus ex machina för att lösa hennes dilemma, alltså den bestraffning som mamman skulle utöva. Föräldrarna dör, och tillsammans med de yngre syskonen Jonathon och Victoria hamnar Melanie hos sin moster Margaret, och dennes yngre bröder Finn och Francie. Samt då Margarets man, den lynnige tyrannen Philip, han som tillverkar de kusliga dockorna.  

I sitt förord förespråkar Jonas Thente en självbiografisk läsart, och det är förstås tänkbart. Givetvis är det här en uppväxtskildring med stark personlig betydelse för författaren. Men man ska inte underskatta hur Carter begagnar magin som en ironisk trop, och skriver egensinnigt fram en mörk och närapå ond världsbild. Den är mättad av sagans formler, och av ritens mörka skikt. Ytligt läst är det ju ett bortdrivande från Eden vi tar del av, när Melanie tvingas lämna sin idyll för att hamna i mardrömsvärlden, en värld där den verkliga igenkännbara världen har satts ur spel, blivit ogiltig. Däremot är jag helt ense med honom om slutet, som tillkännages som synnerligen lyckat.

Carters personteckning innehåller grova överdrifter, när hon nästan parodiskt gör Melanies nya vistelse till ett gråblött mörkt dystert charmlöst kyffe, präglat av gotisk atmosfär. Tidigt etableras en hotfull spänning i relationen mellan Melanie och bröderna, främst stalkern Finn, som aktiverar sin male gaze när han berömmer hennes hår: ”Svart som Guinness. Svart som en etiopiers armhåla.” Han kikar på henne i ett titthål, men Carter skyndar sig att göra rollerna ombytta: han glor, men hon tillåts glo tillbaka. Så blir hon inte heller reducerad till ett offer för andras lystnad, ens när Philip tillverkar en mekanisk svan för att våldta henne i rollen som Leda. Så även om det till stor del handlar om manipulation tillåts Melanie frigöra sig från allt som binder henne, även om de trådarna klipps av på det mest oväntade sätt. Det är en roman om förändring, om kampen mellan inbillning och verklighet, där fantasin för en gångs skull ges sista ordet. 

I denna nya värld blir allt dubbelt, som i en mycket skev kärlekshistoria, och Carter visar hur man likt Melanie både kan vara helt på det klara med vad som försiggår och vilseförd, helt bortgjord av sin omgivning. Alltså: man kan ana att något inte står rätt till, bara inte veta hur man ska förhålla sig till det. Det skapar den här romanens säregna laddning, som fortfarande är påtaglig och starkt närvarande. Då visas också varför somliga av oss trivs i den gotiska världen – den är helt enkelt bekant. Carter ger Melanies tillvaro litterära konnotationer, med referenser till Jane Eyre och poesi av Donne, Coleridge och Shelley, men också till Lewis Carroll och Edward Lear.

Philips marionettvärld är skrämmande, och Carters roman hör till skräckgenren. Den är en labyrint av erotiska upptäckter, av dunkel fara och av oroliga tecken. Läsaren tvingas dela Melanies ovisshet, följa henne på denna färd djupare och djupare in mot den skräck det innebär att växa upp. Det är en roman som nästan blir för inkännande i sin psykologiska insikt, där Carter visar både vilka vi är och vilket priset är för att uppnå detta.