Vi for upp med mor, Karin Smirnoff, Polaris

I sin andra roman återvänder Karin Smirnoff till de marker hon så framgångsrikt utforskade i debuten. Dock med mindre vind i seglen i en våldsam historia som saknar mål och mening.

Hon kom som ett yrväder en oktoberdag och hade en frejdig debut i våldsam inramning om halsen.  Jag for ner till bror gav Karin Smirnoff ett starkt genomslag i höstas, med sin dialektalt skrivna roman om Jana Kippo och den ödesmättade familjetragiken i en norrländsk kustby, belägen mellan Umeå och Skellefteå.

Uppföljaren Vi for upp med mor visar möjligen att det har gått onödigt fort att smida detta varma järn. Nu dör syskonens mamma, och de lastar helt sonika kistan i bilen och kör uppåt landet för att begrava henne i den fingerade orten Kukkojärvi. Där härskar en sektliknande gammaltestamentlig rörelse – en læstadianism med en del Knutbyliknande inslag – och de slår klorna i brodern.

Sedan handlar det om hur Jana ska rädda honom från de fördömande medlemmarna. Under tiden tar hon olika jobb, bland annat som bildlärare på den hyperkristna skolan, med förväntat katastrofalt resultat när en av klasserna ska ha utställning för föräldrarna. Hon träffar också olika karlar, som hon mer än gärna ligger med, i ständig rädsla för att knyta an till dem och förälska sig.   

Det är en frustrerande roman. För all del lyckas Smirnoff gestalta Jana som en trovärdig och levande individ, sårbar och skör, svårt traumatiserad av den rysliga uppväxt som vi kunde ta del av i debuten, och med starka band till brodern. Befriande nog blir hon inte heller något föredöme som felfri huvudperson, utan är ganska besvärlig och jobbig.

Annars är nyanserade personporträtt inte Smirnoffs starka sida. Bifigurerna är sällan utvecklade, och medlemmarna i Kukkojärvis församling smyger omkring med sina hajleenden och gäddögon. Hyckleriet lever starkt i deras sektliknande rörelse, och mekanismerna som styr dem är något som gärna hade fått utforskas mer, men det ges inget rimligt psykologiskt underlag till deras avvikande och hotfulla beteende.  

Hela stilen är luftig, och en välvillig läsart kunde kalla den ”lyrisk”, även om jag lutar mot att kalla det ofokuserat. De filosofiska utläggningarna landar sällan i annat än rena klichéer: ”Det låter som ett hot. Nej då. Det är ett löfte. […] Gråt inte för att det är över. Le för att det hände.”

Trots sin lokalfärg och mångahanda norrländska glosor ger språket ett tondövt och monotont intryck. Allt är också uppskruvat till max, och allsköns djävulskap väller in i historien. Det är incest, slagsmål, övergrepp, bastubad, knivhot, fyllor och jaktscener (där Jana knappt hinner ut i skogen förrän hon skjuter en björn). Alla dessa norrländska schabloner serveras på ett nonchalant sätt, kryddat med några nypor magisk realism.

Vad är poängen? Jag kan inte för mitt liv förstå varför Smirnoff vägrar att lita på den arketypiska berättelsen med potential att fängsla, utan känner sig tvungen att ösa på med överflödets hela maskineri. När en övergripande plan saknas, en riktning och en avsikt, då blir det bara spekulativt och obehagligt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/5 2019)