Tråkigt nog är det
här kanske den första recensionen du läser av denna diktsamling, Linda
Vilhjálmsdóttirs Friheten, som ges ut
av relativt nystartade förlaget Lil’Lit. Den flitige John Swedenmark har
översatt. Tråkigt, eftersom den är nästan osedvanligt bra. Förmodligen har du
läst recensioner av en massa andra böcker i vår i stället, och det är förstås
bra – på ett sätt – men det är ynkedom att det behöver vara så här. Boken nominerades
till Nordiska Rådets litteraturpris 2017.
Det inleds blygsamt
nog med kortkorta dikter, där Vilhjálmsdóttir utnyttjar fragmentets estetik,
och visar att hon har förstått denna estetik bättre än många andra som har
lockats av denna genre. Som Lars Noréns obesvarade kärlek till fragmentet … I
den här boken sker uppvaktningen på ett ganska spännande sätt. Man kunde säga:
det här är poesi med bra fokus på det väsentliga.
Ja. Det är en
konsekvent genomförd poetik. Här finns en blygsamhet som tilltalar mig, men det
blir också en blygsamhet av ett försåtligt slag. Man kunde kalla det
anspråkslöst, men då misstar man sig, eller bara underskattar det kraftfulla i
själva anslaget. Vilhjálmsdóttir investerar något subversivt i sitt lågmälda
tonfall. Och nog är det fråga om dikt som är konstnärligt utmejslad, och även
självständigt skriven.
Det finns ett
noggrant balanserat temperament i dikterna: ”där människolivets avskräde /
leder till grammatisk effektivisering / återstår gör desinficerade sopord / som
destruktion dumpning slutförvaring”. Ja, man kunde säga: ett snett ironiskt
leende, kanske rentav sardoniskt.
Här finns också ett
avsnitt som behandlar en resa till det heliga landet. Det blir en resa där
tryggheten kontrasteras med förödelse. Det blir i någon mån blasfemiskt, när dikterna
rör sig mot en allt mer desperat framtidspessimism, som inte blundar för
hyckleriet i samtiden:
bäst för oss
att röra på läpparna
till visan om
återuppståndelsen
när framstegstron
och empatin frambesvärjs
med det klassiska omkvädet
om vår särställning
Swedenmarks
översättning är säker, och det kan inte nog understrykas, hur glädjande det är
att ta del av denna ovanliga men samtidigt bekanta poesi. Säker, men också
smidig, och verklighetsförankrad. I något enstaka fall hackar språket – ”sa att
friheten som sån inte alls var intressant”. Här skulle jag, med tanke på hur
stilregistret är i övrigt, föredra ”sådan”, men jag vet förstås inte hur det
isländska originalet ser ut.
Kort sagt är det
här poesi av ett slag man inte direkt känner sig bortskämd med. Vilhjálmsdóttir
ger sina dikter ett starkt driv, en rastlöshet, och det är ganska
oemotståndligt, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.