Matrosen och stjärnan, Jean Genet

Det är svårt att som författare skriva utifrån en minoritets position utan att kidnappas av lobbyister, som placerar det skrivna i sin rätta fålla. Du må vara queer, invandrare, bög, kvinna, men räkna med att du får dela öde med nyligen avlidna Doris Lessing, som av Svenska Akademien fick höra att hon skildrade ”den kvinnliga erfarenheten”. Eller Louise Erdrich, en av USA:s allra bästa författare, som reduceras till att representera sin bakgrund som indianska. Eller ta det vida begreppet ”världslitteratur”, som tillämpas på alla förment exotiska böcker.

Ja, eller Jean Genet, typisk bögförfattare. Dock gör han med sin roman Matrosen och stjärnan ett ärligt försök att infiltrera den heterosexuella läsaren. Ett ärligt, och lyckat försök. Den utkom 1947, kom på svenska i Nils Kjellströms översättning 1953, och nu i nyutgåva på Modernista, med ett snyggt förord av poeten Helena Eriksson. Att en poet läser Genet känns helt symtomatiskt, liksom slutsatsen att vi läser i maskopi med författaren.

Protagonisten Querelle är tjuv, prostituerad, mördare. Och sjöman. Håkan Hellström må ha romantiserat sjömanslivet i början av sin solokarriär, men han föreställde sig nog något annat än det liv Genet gestaltar här. Det är ett leverne som har mer att göra med flåbusarna i von Triers Breaking the Waves – de som skändar och mördar Bess i slutscenerna – eller de tyska sjömän som våldtar och nästan mördar Steva i Lars Görlings 491.

Det extremt heterogena sjölivet verkar alstra extremt teatraliska heterosexuella beteenden, med obligatoriska bordellbesök. Det påminner om western-epokens cowboys, som i filmerna skyndar sig att besöka horor så fort de kommer till städerna. Autentiska dokument från 1800-talet, brev och dagböcker, vittnar snarare om att det inte alls var ovanligt att homosexuella kontakter knöts på prärien, där männen levde sida vid sida i veckor, ibland månader. Detta blev inspirationen till Annie Proulx novell ”Brokeback Mountain”.

Det Genet är intresserad av är att försöka närma sig renheten i en usel värld. Han gör det med hjälp av en stil som är lika rå som den är förfinad, lika tuff som den är ömsint. Den enda svenska motsvarigheten kunde vara Görling, som liksom Genet hade erfarenheter som intagen på anstalt. Givetvis ska vi akta oss för att göra enkla självbiografiska tolkningar – samtidigt som vi inte kan bortse från Genets erfarenheter, att det han skriver vittnar om dessa erfarenheter. Därför heter båten som inhyser Querelle Hämnaren. Man gör inte så som författare om man inte bär på erfarenheter som gör ont.

Dåliga människor har skildrats tidigare i litteraturen, inte minst av Dostojevskij, som är en tydlig parallell när jag läser Genet. Det dubbelgångarmotiv som Matrosen och stjärnan förevisar har en fond hos Dostojevskij, liksom behandlingen av det religiösa motivet, även om just det är mer oortodoxt hos Genet, som utför en parodi på de kristna sakramenten.

Är Querelle en dålig människa? Han är estet – något Fassbinder tog fasta på med sin filmatisering, där Jeanne Moreau sjunger ”Each Man Kills The Thing He Loves”, med rader från Oscar Wildes dikt ”Ballad of Reading Gaol”. Querelle är den leende mördaren. Morden är ritualiserade, teatraliskt genomförda iscensättningar. Genet stiger in och kommenterar intrigen, med en verfremdungseffekt som inte stör, utan skapar nya nivåer av illusion.

Qurelle är något annat än en dålig människa. Han överskrider kategoriseringar, och är människan som upphör att vara människa, som blir djur – enbart sin drift, sin mordiska drift: ”Det fanns inte längre någon Querelle i Querelles kropp”, lyder en av romanens mest gåtfulla formuleringar. Att vara människan som övergår i något annat gestaltas även av den enda perversa karaktären, Seblon, som önskar sig en svart pellerin – en klädesdräkt som berövar honom armar och ben, där han i skymundan kan ägna sig åt förbjudna saker. ”I min plåga vänder jag mig blott till mig själv”, noterar han.

Delvis går det att läsa det här som en handbok i att vara kriminell bög. Stilen är frenetisk. En estetisk programförklaring kan se ut så här: ”Allt som tillhör livet kallar vi vackert, allt som tillhör döden kallar vi fult. Vackrast av allt är det som får oss att leva med risk att dö.” Utöver Dostojevskij kan Genets roman läsas som en replik på Främlingen, som utkom fem år tidigare. Camus korthuggna brutala tonfall ekar också hos Genet, som ett tonfall som mist sansen, som ökar insatsen av oro och ångest.

Genet skriver om den uppochnedvända skönheten. Om makt och underkastelse. Baudelaires Onda blommor är inte långt borta. Det är en realism som övergår i symbolism, utan att mista verklighetskontakten. Här finns det gott om skit och sperma och spyor och blod och snor och svett, handfasta detaljer som övergår i abstraktioner, drömmar, estetik. Det är en svärtad poesi som emanerar ur det skrivna:

”Querelle hade tämjt natten. Han hade förstått att göra sig förtrogen med alla mörkrets skiftningar, han hade befolkat skuggorna med monstra farligare än dem han bar inom sig själv. Han hade sedan besegrat dem med djupa andetag genom näsan. Nu hade natten, utan att helt tillhöra honom, underkastat sig honom. Han hade vant sig att leva i sina förbrytelsers frånstötande sällskap och han förde ett slags register i miniatyr över dem, ett blodbadsregister som han för sig själv kallade: 'min bukett av rännstensblommor'. Detta register innehöll planer över de platser där förbrytelserna begåtts. Det var barnsligt gjorda skisser. När Querelle inte lyckades teckna dem, namngav han dem och namnen var ibland felstavade. Han hade ingen bildning.”

Som Helena Eriksson antydde i förordet: det här är en bok att spegla sig själv i. För den som vågar. Det är en bok där synden hetsar syndaren. Det är en utmanande bok, på många sätt provocerande och hemsk. Liksom livet, kunde tilläggas. Liksom livet: virvlande skrivet, rörigt och frisläppt och hejdlöst, halvt osammanhängande, med en gnutta galenskap som sipprar in i varje por.