verzweigungsaktivitäten, Robert Ståhl

I sin recension av Pixieskonserten i fredags skriver DN:s Po Tidholm utförligt om hur det var på 90-talet, när han ansträngde sig för att gilla bandet, men inte lyckades, inte ”på djupet”. Mer än halva recensionen handlar om Pixies historia och om dem som fenomen. Det här börjar bli allt vanligare, att dagstidningsrecensioner blir personliga berättelser i stället för kritiska iakttagelser. Hur var konserten? ”Öööh … fråga nån annan!”

Antagligen kommer det här att leda till att det anordnas en debatt, och lika antagligen kommer man att skylla på ”bloggen”, att den har intimiserat den kritiska diskursen. Låt mig därför bara på denna inflytelserika blogg helt kort nämna att Robert Ståhl gjorde en minnesvärd debut med boken OM när 1900-talet var på väg mot sitt slut: åtminstone minns jag starkt min läsning när jag vaktade prov i Brahesalen som relativt ny lärare. Jag gillade det ”på djupet”.

Nu utkommer på Lejd hans fjärde bok, verzweigungsaktivitäten. Den handlar om möten, om mötesplatser. Omslaget är granitfärgat, men lär utgöras av satellitbilder av Västmanland och Uralbergen, ihopsmälta. Det liknar också fossiler, som de ser ut i trappuppgångar – något som påpekas i ett av bokens möten.

I boken finns många av de etablerade tricksen för att befästa en etablering med det oetablerade. Det vill säga, att boken är opaginerad, skriven i gemener, med text bara på varannan sida, med svarta sidor som bryter av de tre partierna. En rätt typisk diktsamling, med andra ord. Klart att dessa tricks påverkar och styr min läsning, får mig att omedelbart misstänka ett syfte att kommunicera med en rätt stelnad form av modernistisk poesi.

Dock: just det stelnade är det som Ståhl är intresserad av att bryta upp. Som skulptören som hackar fram konstverket ur ett stycke sten. Ståhls bok är kompakt, fyrkantig, innehåller en ordmassa som väller fram våg efter våg.

Det här är den undersökande diktens poetik, allt annat än fixerad vid slutgiltiga lösningar och svar. De tre partierna skildrar olika förlopp, med inledningens födsel, delvis ur ett så kallat manligt perspektiv: båtar, fysik, berg. Som en parafras på det gamla slagordet att det personliga är politiskt: här blir det opersonliga personligt.

Tre delar – tre förgreningar – tre textstycken. De både kommunicerar med varandra och är stumma inför var och ens särart. Den första delen: familjen. Den andra delen: flykten, förlusten. Den tredje delen: mötet, katastrofen.

Men katastrofen är inskriven i varje del, i synnerhet i mittpartiet, om en flyktings möte med myndigheten. Dialogen skruvas. Men det handlar om det förlorade Paradiset, om mötet mellan Himlen och Helvetet, med Blakes ord. Om hur dessa polariteter måste enas och leva intill varandra, för att tillvaron ska ges mening. Därav denna förtvivlan, denna konflikt.

Ståhls dikt är uppenbart inriktad mot det verkliga, det närgångna – för att inte säga det påträngande. Han växlar fint mellan det skarpa och det diffusa, i en hyperrealism som rentav innehåller kontakt med arbetsterapeuter. I det starka mittpartiet möts den juridiska sanningen och den poetiska sanningen. I sista delen dricks ett glas spetsad saft, vilket leder till det väntade övergreppsförsöket.

Men också något annat? Kanske den är skriven profetiskt som en kommentar till Folkpartiets landsmötes förslag om samtycke i sexualbrottslagstiftningen, som klubbades i fredags.

Ståhl skriver i indignationens tecken, en dikt som balanserar våldet och ger det undertryckta konnotationer. Det är en dikt som visar sambanden i tillvaron, som är starkt förankrad i sin samtid, i den debatt som förs – men framför allt borde föras. Hans dikter påminner vagt om både Magnus Dahlströms senaste två romaner, och Johan Jönssons kaskader, men utifrån en annan synvinkel: något mer försonande, kanske, men med lika nära till förtvivlan. Och givetvis lika berörande, och lika bra.