Se dig inte om

De bästa sidorna i Morrisseys nyligen utgivna Autobiography (Penguin Classics) är när han skriver om den rockmusik han lyssnade på som barn, i slutet av 60-talet. Han är helt närvarande i ögonblicket, och vi förstår exakt hur avgörande musik kan vara för den som har turen att finnas till exakt när den uppstår. Det är ett kärleksbrev till rockmusiken, och kärleken är alltid blind och alltid besatt.

I söndags dog Lou Reed, vilket fick mig att yttra några taklösa rader på twitter. Varken Velvet Underground eller Lou Reeds soloskivor har angått mig. Nu blev jag uppläxad, och skyndade mig att lyssna på några av skivorna.

De var ännu tråkigare än jag kunde föreställa mig. Vilket inte betyder att jag underkänner dess betydelse för andra människor. Men ett problem – som jag inbillar mig är större för rockmusik än för andra konstarter – är att det inte går att gå tillbaka, att det är dömt att misslyckas om du lyssnar på musik i arkeologiskt intresse.

”Don't look back”, som den kända dokumentären om Bob Dylan hette på 60-talet. Jag föddes samma år som Velvet Underground släppte sin första skiva, så när jag växte upp fanns det annat jag lyssnade på. Ett av mitt livs mest värdefulla ögonblick är exempelvis att jag hade förmånen att lyssna på Sex Pistols under den korta tid de var aktiva som band. Därför förstår jag exakt hur utmanande och subversiva de var, eftersom jag kan sätta in det i ett sammanhang – jag förstår vad de reagerade mot.

Det var möjligt för mig att gå de tio stegen från tv-programmet ”Nygammalt” till mitt pojkrum för att lyssna på ”Anarchy in the U.K.” som jag spelat in från radion, vägledd dit av en äldre kompis som berättade om sångaren Johnny Rottens gröna hår.

Musik som upplevs i den stund den tillkommer har större genomslagkraft på mig. Ingen av Bob Dylans 60-talslåtar betyder lika mycket för mig som Suedes singel ”Animal Nitrate” från 1992, eftersom jag kan återkalla i minnet hur det kändes att cykla hem i snöslasket från Burmans Musik med cd-singeln i jackans innerficka, närmast hjärtat. Den euforin är intakt i mig när jag nu plockar fram den från hyllan, blåser bort lite damm och lyssnar.

Går det då att nu efter så många år förstå The Smiths, Morrisseys gamla band, som för drygt tio år sedan av musiktidskriften NME kallades ”det mest inflytelserika bandet någonsin”. När jag var ung blev jag bara oengagerad när äldre pratade om hur viktiga The Beatles var. Den som inte var född när The Smiths splittrades 1987 kan omöjligen lyssna på dem nu utan att först röja väg genom alla omdömen, alla lovord, alla hyllningar.

Därför riskerar musiken att förminskas till att bekräfta saker. Du hör bara att det här har varit bra. Du förstår inte vilka drivkrafter som ligger bakom Morrisseys texter – du förstår inte varför han sjunger ”Hang the DJ” i låten ”Panic”, för du missar kontexten, att han reagerade på att radioprataren Steve Wright efter ett inslag om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl spelade en låt av Wham.

Men – i konsekvensens namn – betyder inte det här att jag också underkänner all annan konst, till exempel litteratur, där jag ju frossar i klassiker? Hur kan jag ens gilla Selma Lagerlöf?

På sätt och vis stämmer det ju, att så fort du tar del av något som är etablerat gör du det i vetskapen att det är sanktionerat. Ingen kan ha invändningar mot Nobelpristagare eller Augustpristagare. Försök läsa en bok av Alice Munro utan att först ögna igenom dussintals helgonförklaringar.

En tröst är att jag hellre läser böcker från 1867 än från 1967. Därför tippar jag att våra barnbarn kommer att få ut mer av Lou Reed än jag själv har fått, eftersom klassisk litteratur kan lära rockmusiken att åldras med värdighet.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/11 2013)