Det är svårt att
som författare skriva utifrån en minoritets position utan att
kidnappas av lobbyister, som placerar det skrivna i sin rätta fålla.
Du må vara queer, invandrare, bög, kvinna, men räkna med att du
får dela öde med nyligen avlidna Doris Lessing, som av Svenska
Akademien fick höra att hon skildrade ”den kvinnliga
erfarenheten”. Eller Louise Erdrich, en av USA:s allra bästa
författare, som reduceras till att representera sin bakgrund som
indianska. Eller ta det vida begreppet ”världslitteratur”, som
tillämpas på alla förment exotiska böcker.
Ja, eller Jean
Genet, typisk bögförfattare. Dock gör han med sin roman Matrosen
och stjärnan ett ärligt försök att infiltrera den
heterosexuella läsaren. Ett ärligt, och lyckat försök. Den utkom
1947, kom på svenska i Nils Kjellströms översättning 1953, och nu
i nyutgåva på Modernista, med ett snyggt förord av poeten Helena
Eriksson. Att en poet läser Genet känns helt symtomatiskt, liksom
slutsatsen att vi läser i maskopi med författaren.
Protagonisten
Querelle är tjuv, prostituerad, mördare. Och sjöman. Håkan
Hellström må ha romantiserat sjömanslivet i början av sin
solokarriär, men han föreställde sig nog något annat än det liv
Genet gestaltar här. Det är ett leverne som har mer att göra med
flåbusarna i von Triers Breaking the Waves – de som skändar
och mördar Bess i slutscenerna – eller de tyska sjömän som
våldtar och nästan mördar Steva i Lars Görlings 491.
Det extremt
heterogena sjölivet verkar alstra extremt teatraliska heterosexuella
beteenden, med obligatoriska bordellbesök. Det påminner om
western-epokens cowboys, som i filmerna skyndar sig att besöka horor
så fort de kommer till städerna. Autentiska dokument från
1800-talet, brev och dagböcker, vittnar snarare om att det inte alls
var ovanligt att homosexuella kontakter knöts på prärien, där
männen levde sida vid sida i veckor, ibland månader. Detta blev
inspirationen till Annie Proulx novell ”Brokeback Mountain”.
Det Genet är
intresserad av är att försöka närma sig renheten i en usel värld.
Han gör det med hjälp av en stil som är lika rå som den är
förfinad, lika tuff som den är ömsint. Den enda svenska
motsvarigheten kunde vara Görling, som liksom Genet hade
erfarenheter som intagen på anstalt. Givetvis ska vi akta oss för
att göra enkla självbiografiska tolkningar – samtidigt som vi
inte kan bortse från Genets erfarenheter, att det han skriver
vittnar om dessa erfarenheter. Därför heter båten som inhyser
Querelle Hämnaren. Man gör inte så som författare om man
inte bär på erfarenheter som gör ont.
Dåliga människor
har skildrats tidigare i litteraturen, inte minst av Dostojevskij,
som är en tydlig parallell när jag läser Genet. Det
dubbelgångarmotiv som Matrosen och stjärnan förevisar har
en fond hos Dostojevskij, liksom behandlingen av det religiösa
motivet, även om just det är mer oortodoxt hos Genet, som utför en
parodi på de kristna sakramenten.
Är Querelle en
dålig människa? Han är estet – något Fassbinder tog fasta på
med sin filmatisering, där Jeanne Moreau sjunger ”Each Man Kills
The Thing He Loves”, med rader från Oscar Wildes dikt ”Ballad of
Reading Gaol”. Querelle är den leende mördaren. Morden är
ritualiserade, teatraliskt genomförda iscensättningar. Genet stiger
in och kommenterar intrigen, med en verfremdungseffekt som inte stör,
utan skapar nya nivåer av illusion.
Qurelle är något
annat än en dålig människa. Han överskrider kategoriseringar, och
är människan som upphör att vara människa, som blir djur –
enbart sin drift, sin mordiska drift: ”Det fanns inte längre någon
Querelle i Querelles kropp”, lyder en av romanens mest gåtfulla
formuleringar. Att vara människan som övergår i något annat
gestaltas även av den enda perversa karaktären, Seblon, som önskar
sig en svart pellerin – en klädesdräkt som berövar honom armar
och ben, där han i skymundan kan ägna sig åt förbjudna saker. ”I
min plåga vänder jag mig blott till mig själv”, noterar han.
Delvis går det att
läsa det här som en handbok i att vara kriminell bög. Stilen är
frenetisk. En estetisk programförklaring kan se ut så här: ”Allt
som tillhör livet kallar vi vackert, allt som tillhör döden kallar
vi fult. Vackrast av allt är det som får oss att leva med risk att
dö.” Utöver Dostojevskij kan Genets roman läsas som en replik på
Främlingen, som utkom fem år tidigare. Camus korthuggna
brutala tonfall ekar också hos Genet, som ett tonfall som mist
sansen, som ökar insatsen av oro och ångest.
Genet skriver om den
uppochnedvända skönheten. Om makt och underkastelse. Baudelaires
Onda blommor är inte långt borta. Det är en realism som övergår
i symbolism, utan att mista verklighetskontakten. Här finns det gott
om skit och sperma och spyor och blod och snor och svett, handfasta
detaljer som övergår i abstraktioner, drömmar, estetik. Det är en
svärtad poesi som emanerar ur det skrivna:
”Querelle hade
tämjt natten. Han hade förstått att göra sig förtrogen med alla
mörkrets skiftningar, han hade befolkat skuggorna med monstra
farligare än dem han bar inom sig själv. Han hade sedan besegrat
dem med djupa andetag genom näsan. Nu hade natten, utan att helt
tillhöra honom, underkastat sig honom. Han hade vant sig att leva i
sina förbrytelsers frånstötande sällskap och han förde ett slags
register i miniatyr över dem, ett blodbadsregister som han för sig
själv kallade: 'min bukett av rännstensblommor'. Detta register
innehöll planer över de platser där förbrytelserna begåtts. Det
var barnsligt gjorda skisser. När Querelle inte lyckades teckna dem,
namngav han dem och namnen var ibland felstavade. Han hade ingen
bildning.”
Som Helena Eriksson
antydde i förordet: det här är en bok att spegla sig själv i. För
den som vågar. Det är en bok där synden hetsar syndaren. Det är
en utmanande bok, på många sätt provocerande och hemsk. Liksom
livet, kunde tilläggas. Liksom livet: virvlande skrivet, rörigt och
frisläppt och hejdlöst, halvt osammanhängande, med en gnutta
galenskap som sipprar in i varje por.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.