Andningsbok Landskapsbok, Krister Gustavsson

Svenskan har många ord för gåendet: att vandra, promenera, ströva, flanera, spankulera, spatsera, traska … En besvärande bieffekt av att röra sig är att andningen påverkas, att det blir jobbigt att prata. Man kan sitta still, men man behöver röra på sig – ibland för att dra igång en tanke som har stelnat, för du tänker bättre i rörelsen, som om kroppsförflyttningen också flyttar på de stillastående tankarna.

Jag vet inte hur mycket poeten Krister Gustavsson har tänkt på det när den ena delen av titeln till hans nya bok handlar om denna bieffekt: Andningsbok Landskapsbok (Lejd). Åtminstone får det mig att tänka på gåendet, på en av det här starka poesiårets allra starkaste poesiböcker, Katarina Frostensons Tre vägar.

Det här är definitivt inte någon tillrättalagd sorts dikt, som du är van att känna igen den. Gustavsson är erfaren nog att veta att det gäller att arbeta inom de förutsättningar man har givits, inom de ramar man själv har ställt upp. Och det är gott nog.

Han vet också vad poesin ska vara: det vill säga, inte tillkrånglad, men alternativ. Den ska inte ge dig sådant du redan vet, utan måste utmana och sträva mot förändringen. Redan med den här samlingens första dikt etableras den här kontakten med läsaren: ”Natten andas så att döden följer”.

Så handlar det inledningsvis om just andningen. Att andas – ingenting är enklare. Eller? När vi i skolan hade kurs i mindfulness ägnade vi tio minuter åt att koncentrera oss på andningen – ingenting var svårare, eller mer benäget att väcka tankar på döden.

I dikterna hittar Gustavsson en egen rytm, en egen puls, en egen andning. Det är diktens tempo som styr, och han skriver följsamt. Han blandar det suggestiva med det sakliga, och även om han delar in i olika partier är det omisskännligt. Att variera sig och samtidigt vara konsekvent. Han berättar med ett lekfullt anslag – skriver beskrivande, men samtidigt gestaltande.

Ett parti handlar om Hölderlin – det andra som får mig att tänka på Frostenson, som ju också tar detta gigantiska ord i sin mun. Gustavsson gör det på ett lite annorlunda sätt: i sviten ”Diagnos Hölderlin” skriver han sju korta dikter som får utgöra en biografi, men också en kommentar till vad Hölderlin är.

Hölderlin är så mycket mer än sitt namn, och samtidigt så mycket mindre. Han är vi, vi är han. Med upprepningen hamras det hårda begreppet Hölderlin in: ”Hölderlin var en gång den Hölderlin som sam i pojkarnas å / Hölderlin störtar sig huvudstupa i vatten och glädje / Bland kamrater glömde Hölderlin Hölderlin / Se moder sade Hölderlin / Jag är icke ännu den Hölderlin jag bliver”. Notera för all del den arkaiska stilnivån, som gränsar till parodin, till pastischen.

Diagnosen Hölderlin förflyttar sig sedan omärkbart till en psykossvit, för att hamna i vansinnet, i fruktan för det kanske värsta som kan drabba en människa. Först en makalöst mäktig svit dikter där en m-allitteration ges en framträdande roll, kanske för att Stiernhielms dikt ”Hercules” har en av våra bästa exempel på en sådan allitteration: ”Döden molmar i mull”.

Ljuddikten är det tredje som får mig att tänka på Frostenson. Även här denna förtjusning i konsonanten, och även känslan att det här är dikter som kommer ännu mer till sin rätt när de läses högt, när ljuden släpps lösa. Med sina ljuddikter kommer Gustavsson nära ramsan, nära formeln, alltså det som är den ursprungliga poesin, det som också kan vara förbannelser.

Men för mig mer av lockrop. Jag gillar den här boken, bland annat för att den inte bryr sig om att vara insmickrande – men också för att den inte krånglar till saker i onödan. Du behöver ingen examen i det intrikatas skola för att ha behållning av dikterna. I sista sviten handlar det rentav om något så folkligt som charterresan: men inte i syfte att infiltrera ämnet och vältra sig i förakt för det så kallade verklighetens folk.