En plats i tiden. Föredrag och artiklar om Marcel Proust, [red] Emi-Simone Zawall

Ett problem när man ska yttra sig om klassikerna är att allt redan har sagts, och även den måttligt intresserad har läst allt, två gånger. Det gäller speciellt författare som Kafka, Joyce, Beckett, Woolf, och för svensk del Strindberg – alla gamla sanningar måste upprepas. Kafka hade humor! Joyce revolutionerar prosan! Beckett skriver negationens skrift! Woolf var elak mot sitt tjänstefolk! Strindberg var galen! Eller inte galen!

Och Proust, vars serie På spaning efter den tid som flytt antingen kallas för monumentalt tråkig, eller motsatsen: det är ett missförstånd, förstår du – ständigt dessa missförstånd som behöver redas ut – att han är tråkig, utan tvärtom är det uppiggande att läsa honom. Nu i november är det exakt 100 år sedan den första delen i serien gavs ut, Swanns värld, och då utkommer påpassligt Marcel Proust-sällskapets fjärde volym, En plats i tiden. Föredrag och artiklar om Marcel Proust, redigerad av Emi-Simone Zawall.

Det är en bok som samlar nio bidrag, samtliga skrivna av män, där den yngsta redan har passerat fyrtioårsåldern. Det ska till bokens försvar föras att man nogsamt aktar sig för att upprepa de vanliga sanningarna: här förutsätts redan intresset, kanske som ett resultat av att artiklarna tidigare varit muntliga föredrag i Marcel Proust-sällskapets regi. Det är också en uppfriskande variation bland författarna, med några mindre förväntade namn.

En av nidbilderna som behäftar Proust är ju att han är förutom tråkig också snobbig. Och tjatig med sin minnespornografi. Klart att minnet inte går att återskapa! Jo, säger Proust då: det heter fantasi. Det handlar om inlevelse, om modet att släppa taget, bli mindre rationell.

En bok av det här slaget blir folkbildande, tack vare mångfalden av intryck, de skiftande perspektiven och de olika kunskapsområden som täcks. Till exempel Olle Svennings genomgång av det franska samhället i slutet av 1800-talet, eller Patrik Steorns korta essä om Prousts förhållande till mode. Visst är det berikande att lära sig saker om exempelvis det franska samhället, att man behöver sätta Prousts romanverk i sin rätta kontext. Men det gäller ju all litteratur, och det är en truism. Gillar du en viss författare från en viss epok blir du snart insatt i den tiden, i dess politik, dess mode, dess yrkesliv, dess konstliv, dess stadsplaneringar, etc. Det är missvisande att betona Prousts snobbism och kalla honom en samhällsfrånvänd estet, helt enkelt för att det inte är sant.

I den nyutgivna boken Texter finns David Foster Wallaces recension av de första fyra delarna i Joseph Franks fem volymer långa biografi över Dostojevskij, där Wallace förundras över att dessa fyra delar lyckas vara mycket mer heltäckande än korta 200-sidorsbiografier i samma ämne. Men han menar också att det är nödvändigt för att förstå Dostojevskij, att man också lär sig om det ryska samtida samhället. Vem kan bestrida det?

Hans-Roland Johansson argumenterar för att vi ska läsa Prousts förstudie Jean Santeuil (ej översatt till svenska). Det är möjligt att det finns en poäng, men han lyckas inte göra den ofullständiga romanen tillräckligt intressant. Dessutom är det lite väl egensinnigt att påstå att första världskriget ”bokstavligen” utplånade en hel generation, liksom att John Ruskin var litteraturvetare, när konst var hans huvudsakliga intresseområde. Inte heller blir jag klok på varför Johansson måste låta På spaning efter den tid som flytt tävla som ”den bästa romanen någonsin”: det är väl bara fånigheter, att utreda om den är ”bättre” än Melvilles Moby-Dick? Eller att göra en massa jämförelser, bara för att sedan underkänna sina egna jämförelser …

Likaså störs jag en aning av att Owe Wikström i vanlig ordning lägger mystik-rastret över Prousts prosa. Då ser man det man förväntar sig se. Desto mer glädjs jag då åt Roland Lysells visserligen knastertorra genomgång av Proust-forskningen på senare år: en överblick och ett urval, men ändå omfattande. Fast det är lite snålt av Lysell att mena att Olof Lagercrantz Proust-bok Att läsa Proust saknar vetenskaplig anknytning, då den ändå diskuterar Julia Kristevas pågåend forskning – hennes bok utkom två år senare. I Lagercrantz bok ingår även en hel del indirekta referenser till Proust-forskningen.

I den här Proust-boken är helheten större än delarna. Jag kan tycka att ibland refereras det för mycket. Och diskrepanserna: den ena hävdar att Dreyfusaffären inte nämns särdeles ofta i På spaning efter den tid som flytt (i jämförelse med i Jean Santeuil), medan den andra hävdar att det finns ett sjuttiotal referenser till Dreyfusaffären i den stora romanen. Den skuggar ju atmosfären mer än så, vad jag minns. (Men: minns man? Eh, vad säger du, Proust? Här menar Sverker Sörlin: ”Ju mer man minns desto sämre minns man.”)

Antisemitismen är ett ämne som berörs av Kaj Schueler, som med emfas visar hur nazismens antisemitism fungerade eftersom klimatet var så välkomnande för den tanken. Det finns också en trygghet i att hata, att vistas i det tillåtna hatet, i normen för hur man ska uppföra sig.

Kaj Schueler skriver också om lockelsen i att försjunka i Proust – något även Stefan Eklund, en annan fd kulturchef på Svenska Dagbladet nämner – att uppehålla sig vid något bortom det dagsaktuella. Det är tror jag en viktig ledtråd till varför man ska läsa Proust: belöningen i att lämna futtigheter som frågan om kulturen ”måste vara vänster”, om tårtningar och black face-tårtor och hen-ord och hönor av en fjäder.

Kommer Marcel Proust att överleva framtiden? Det vill säga, får vi se liknande böcker om hundra år? Det är en gagnlös fråga, som får mig att tänka på Mats Gellerfeldt infantila profetia i en understreckare nyligen, att Camus kommer att vara läst också om hundra år, med anledning av att det i november var 100 år sedan han föddes. Hur ska man veta sådant?

Förutsättningen för Prousts överlevnad finns i så fall i att han är just så radikalt annorlunda mot vår nutid, och håller på att bli allt mer radikal, som ett alternativ till det vi gör oss bekanta med. Är det något historien lärt oss är det att allt går i cykler, och att när vi fått en vana får vi brått att göra oss av med den. Proust skriver för den delen en del om just vanan, och vårt enkelriktade förhållande till den. Som en reaktion mot bristen på eftertanke och fördjupning kommer kanske behovet av Proust att vara större för en kommande generation, om inte annat som en följd av den nyfikenhet efter det annorlunda som vi människor också begåvats med.