När Gao Xingjian fick Nobelpriset i
litteratur 2000 var det faktiskt första gången som världens
största språk erhöll detta pris. Så när årets pristagare heter
Mo Yan och vi kanske lite till mans suckar åt att det går till en
författare vi inte har läst, finns det anledning att idka lite
självkritik. Inte minst därför att Sverige, ett språk med
betydligt färre utövare, har tilldelats priset åtta gånger.
Vad har vi då att lära av Kina och av
kinesisk litteratur? Vi glömmer lätt att litteraturen har ett
oslagbart försprång i förmågan att minska avståndet till andra
kulturer. Vill du studera fjärran samhällen är fiktionen en given
utgångspunkt, därför att du erbjuds möta världen på djupet, där
författaren utnyttjar fantasins hela register för att skildra
människor och miljöer.
Ser det här ut som en Nobelpristagare - - -
Det jag obetingat gillar med
utnämningen av Mo Yan är att det är en ny bekantskap för mig. Här
på bordet framför mig ligger hans senast utgivna bok på svenska,
lyckosamt inlånad från kommunens bibliotek: Ximen Nao och hans
sju liv (Tranan). Det är upp till den intresserade att själv
bilda sin uppfattning, och där gör Akadmien något viktigt, och
ofta både underskattat och otacksamt: att läsa Joyce Carol Oates
eller Haruki Murakami, det gör vi ju ändå. Där skulle ett
Nobelpris varken göra till eller från.
Jag har svårt att dela den här
förtjusningen i att uppfatta litteraturpriset som en tävling, att
det skulle vara något slags ”VM i litteratur”. Det är bara
ovärdigt att göra den typen av jämförelser, påstå att
”författare A skriver viktigare böcker än författare B”. Det
är också en bedömning som utgår från vår begränsade horisont,
vår självcentrerade bild (drygt 70 % av pristagarna är européer).
Däremot tycker jag det är ynkligt att
Svenska Akademien fortfarande har svårt att upptäcka författare
som är kvinnor. Av sammanlagt 109 pristagare har 12 stycken varit
kvinnor, och min uppfattning om litterär kvalitet godkänner inte
att kvinnorna skulle skriva böcker som inte var ens tiondelen så
bra som männens.
(Också publicerat i Jönköpings-Posten 12/10 2012)
Bad statistics but good fun:
SvaraRaderaChocolate Consumption, Cognitive Function and Nobel Prizes.
Notera hur Sverige faller ur ramen.
Jag håller med om det du skriver men tycker att det är helt OK att ha ett årligt WM i litteratur, ekonomi osv. (Fred är kanske mera tveksamt). Det blir roliga förhandsspekulationer, vadslagning och gnälliga reaktioner, ibland riktiga bråk, men i vart fall ett klart ökat intresse för litteraturen osv. Ta det inte så allvarligt.
Ha, seriös forskning ...
SvaraRaderaOk, nog är det spännande med Nobelpriset, men jag tycker det blev lite för mycket förra året, för vi ska inte inbilla oss att resten av världen bryr sig lika mycket om det som här. Att det är positivt att man överhuvudtaget pratar om litteratur är ju positivt, det kommenterade jag förra året också: en dag när litteraturen syns.
Ja, här i Zagreb verkar till och med svesnkstudenterna lite desorienterade när jag på prov säger att "just denna torsdag klockan ett känner sig Sverige i centrum för världens uppmärksamhet".
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera(Bodil, jag tog bort dubletten.)
SvaraRaderaMm, och speciellt i fjol blev det ju mycket uppståndelse i Sverige, och nog kan man hitta "reaktioner utomlands", dvs att nån tidning skriver, men jag har svårt att tro att det på gator och torg är lika uppmärksammat som det är här. Men som sagt, det är ju lite rörande ändå, ungefär som att topplistor är jättestora den dag en svensk artist toppar dem, som nu med englandslistan som toppas av SHM.