Det var jag som kom hem till dig, Nina Hemmingsson

Du vet att det var (för) länge sedan du läste tecknade serier när du i ett samtal refererar till Lena Ackebo som exempel på kvinna som är serietecknare, och de andra stirrar på dig som vore du en idiot, och börjar rabbla namn som Liv Strömquist och Nina Hemmingsson. Du nickar bekräftande, ”ja, dom också, visst …”

Ungefär som med humor: jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på äldre män som har snackat om förträffligheten hos Hasse å Tage, den oövervinneliga förträffligheten. Nåja – humor och poesi är inga såta kamrater, eller borde inte vara det, tänker jag när jag läser serietecknaren Nina Hemmingssons debut som poet, i boken Det var jag som kom hem till dig.

Men, vänta nu: Karl Kraus menade för hundra år sedan att begreppet ”dålig poesi” är att betrakta som närmast en tautologi, för antingen är det bra, och då är det poesi eller så är det dåligt, och då är det inte längre poesi, utan något annat. Ungefär så tänker jag när jag läser Hemmingssons dikter, att det här är inte poesi.

Men så är det ju med rätt mycket som ges ut under den här beteckningen. Fyndigheter som vi känner igen dem från den tiden det brukade hetta ”poetry slam”, alltså sådant som ska väcka igenkänning, lite lagom instämmande. Här kryddat med utanförskapet i att växa upp, det som är för djävligt för alla riktiga människor, och ödsligheten runt omkring dig.

Att växa upp rätt in i kraven, neuroserna, våndan – den ständiga frågan: duger jag? Hemmingsson bemöter det hemska med en slags näpen charm, samtidigt som hon vill vara vågad, men då tycker jag att hon inte är tillräckligt insyltad i det farliga som hon flirtar med. För det räcker inte med att säga ”fitta” och ”knulla”, eller att låtsas liera sig med grannens slynglar och leka huligan med dem. Det räcker inte när uppsåtet mer handlar om att vara till lags, vara till lags med billiga skämt.

I stället för poesi blir det typiskt svenska iakttagelser som kunde ha platsat i någon av Fredrik Lindströms lika poänglösa diktsamlingar (som innehåller lika lite poesi som den här). Här blir det banalt och uttråkande, och den där löftesrika ödsligheten som kunde skönjas i några av de tidiga dikterna i samlingen leder ändå bara till en tomhet i slutändan.