När börjar det riktiga livet, Fredrik Lindström

En bok värd sin vikt i – maräng? Fredrik Lindströms nya novellsamling När börjar det riktiga livet är en lättviktare: sällan eller aldrig har jag hållit i en bok som har känts så lätt i handen. Och innehållet är utfört av den lättaste av händer: kanske är det också med lättsamt resultat.

Om Sverige är mellanmjölkens land är mångsysslaren Lindström mellanförfattaren, som tar itu med livets allehanda frågor, alltid med en klädsam bekymmersrynka i pannan. Där han sitter på cafét och dricker latte, med exakt avvägda doser självironi – ”vuxenvälling, he he” – och med det slickade pekfingret alltid i luften, för att känna åt vilket håll opinionsvinden blåser, och hittar ett utrymme mittemellan ”livspusslet” och ”kvalitetstiden”. Sedan skriver han sina flåshurtiga texter, där han kämpar hårt för att göra sig angelägen – kämpar som en hundvalp för att få gillande. Han kramar DN innan han somnar, speciellt Bengt Ohlsson-sidorna.

Han vill påpeka för oss hur löjliga vi är, hur fåfänga och idiotiska våra strävanden är. Det är gott om förlöjligande situationer i hans noveller, som alla utgår ifrån en lätt igenkännbar konflikt: mannen som behöver ljudet av en dammsugare för att kunna sova, paret som frenetiskt söker efter den perfekta soffan, mannen som tvångsmässigt hostar på teatern, paret som äger ett superbt fullrustat kök, men kan du tänka dig – de lagar ingen mat där!

Allt handlar om hur fel vi har, hur inskränkta vi är. Vi har lite för mycket pengar för vårt eget bästa, verkar Lindström mena, och kan inte ta hand om oss själva. Vi är lurade, saknar en guide, en kompass i tillvaron. Det är då författaren till den här boken kliver fram, som iakttagare av – ta ett djupt andetag nu – konsumtionssamhället! Prylhetsen! Statusjakten!

Som stilist är Lindströms ideal det lätta och det lediga, en jargong som drar åt det slarviga, lite sjaviga – så där uppenbart talspråkligt. Jag kan inte för mitt liv acceptera meningar som denna, relativt representativ: ”Juninatten var skön som en nystruken pyjamas.” Sådant bara äcklar mig, den typen av inställsamhet. För mig är det exempel på stilens ynkedom.

Inte heller tycker jag att han är helt uppdaterad, då första referensen till något från det elvaåriga seklet visar sig först efter drygt halva boken – facebook, minsann. Iskallt raljerar Lindström över föräldrarnas konflikträdsla, i en novell om ett barns gosedjur – en idé som kan fungera i en krönika, men som litteratur behöver en annan sort av underbyggnad, för annars blir det bara endimensionellt. Det gäller nog det mesta i boken, att det inte alls är litteratur, utan bara olika tankar och infall som Lindström delar med majoriteten av befolkningen. Det finns också en enda tolkning till novellerna – ingen öppning för tvivel, för ifrågasättande eller diskussion, utan allt bekräftas, allt är glasklart tydligt och utan några olösta problem.

Ett undantag är novellen ”Köpenhamn”, om en stackars man som förlänger en vistelse i den danska huvudstaden, och inbillar sig att restaurangpersonalen förälskar sig i honom: han är något så ovanligt för den här boken som en riktig människa, en människa att bry sig om, och inte enbart en schablon eller bärare av författarens idéer. Han är en löjlig man, men med viss stolthet intakt. Här finns en potential hos Lindström, att kunna skriva sig ut ur den trånga bur han håller på att bygga med sina i övrigt livlösa bidrag.

Som bok – tja, Lindström är ju känd från tv, och lär fortsätta att ge ut böcker. Det är kanske varken bättre eller sämre än merparten som ges ut, så allt handlar om vilka förväntningar man ska ha på en bok från ett så stort förlag som Bonniers.