Hästarna i Tarquinia, Marguerite Duras

Förlaget Lind & co kallar Marguerite Duras för en ”kvinnlig författare” på omslaget, och även om det är en oförlåtlig blunder tycker jag att deras serie ”nittonhundra” är ovärderlig, när de ger ut så fina böcker. Av Duras senast De små hästarna i Tarquinia, en roman från 1953 som översattes till svenska tio år senare av Suzanne Palme.

Nu med Annina Rabes fina förord, där hon skriver om hur det bagatellartade är så viktigt för Duras, och att hon, Rabe, så gott som varje sommar läser om den här boken – men så är det ju med Duras, att det är böcker man sliter på. (Därför är det så svårt att hitta hennes böcker på antikvariaten – man behåller dem, och när sterbhusen säljs av är det alltid något barnbarn som norpar just de här böckerna.)

Rabe skriver också om sommarstämningen i den här boken. Men det är nästan alltid sommar hos Duras – så också i den förra boken i Lind & co:s serie, Halv elva en sommarkväll, för snart tio år sedan. Det är semester: människorna dricker, vantrivs. De är på resa, till en italiensk by, och längtar efter förändring. De vistas i en förlamande hetta – dricker Campari, tittar på röda ödlor, dansar, badar, spelar boule.

En förändring som kan manifesteras i en tur till Tarquinia, i Lazio; i andra böcker kan det vara en fyr som symboliserar det där andra som inte finns i tillvaron. Två par, ett anonymt barn, en barnflicka. De är alla låsta i sina respektive situationer – insnärjda i omöjligheterna, i sina givna roller. Deras repliker och handlingar bildar mönster, tecknar konturen av ett fängelse, det egna.

De hanterar sömnlöshet och berusning. Det finns inget ”ställe” som lindrar, för var man än är och vart man än åker så är det något som är fel: att resa bort tar inte bort det som är plågan. Det är som Miltons Lucifer, som vart han än tar sig måste finna sig i att han har Helvetet med sig. Idealet stavas förändring, men det är med en slags loj uppgivenhet personerna svarar upp till sina drömmar, sin längtan. Lite halvhjärtat försöker de, men får bita i gräset.

Duras låter sina figurer vara uppriktiga i sin strävan. De är låsta, på gränsen till löjliga, men aldrig ynkliga: här finns inget utrymme för halvmesyrer. Deras väntan på förändring visar sig i också i hur de bevakar vädret, törstar efter ett regn som ska bryta stillaståendet, förpassa dem ut i det okända – tills vidare får de hålla till godo med stillsamma försök att bryta ledan, krossa vanan.

Karaktärerna i Duras berättelser är trumpna, ungefär som i filmen Hiroshima Mon Amour. Uttalandena är kategoriska, fientliga, förnekande. Som när de två kvinnorna samtalar här:

- Du förstår, Sara, sa Diana sakta, jag har vetat länge att det här skulle hända dig en vacker dag.

- Du vet ingenting, sa Sara.

Jag läser som undertext hela tiden hos Duras ett ”du har inte läst någonting”, alltså att det inte går att läsa och förstå, och det kan vara en förklaring till varför jag måste återkomma till hennes böcker hela tiden, att det är för att jag inte har läst, att det rör sig om en litteratur som inte kan läsas.

Det står i vilket fall klart att De små hästarna i Tarquinia är en roman som ligger före sin tid, när den utgavs för snart sextio år sedan: Duras böcker är inkapslade, unika tingestar som inte kan avkodas och presenteras för andra.