Medea, Euripides

När vi läste det grekiska dramat vid Umeå universitet skulle vi samtala i grupp i några timmar om Konung Oidipus och Medea. Vi bunkrade upp med kaffe och anteckningsböcker. Jag föreslog att vi skulle skippa Oidipus, för den var så rakt på sak och enkel, och bara prata om Medea, för den var mycket mer intressant, komplex, spännande, svår att förstå. De andra blängde på mig. Handuppräckning följde, och majoriteten stipulerade att vi skulle ägna mest tid åt Sofokles pjäs. Djävla demokrati.

För det är ju Euripides Medea som är den mest fascinerande pjäsen, i Hjalmar Gullbergs översättning, i Vertigos röda volym De grekiska tragedierna. Betyder det att den är mest ”modern” – och vad betyder det, att vara modern? Jag vill inte förankra den i nuet, söka kopplingar och paralleller som Euripides omöjligen kunde ha varit medveten om.

Den grekiska världen är en så konstig värld. Där härskar helt andra ideal, både idémässiga och estetiska. Den drakvagn som guden Helios skickar ned för att rädda Medea ur den taskiga situationen, till exempel. Och de konstanta varningarna mot att gå för långt, vad som händer när du låter löpa linan ut. Varningar för girigheten i alla dess former.

Fast, vill jag invända: att straffa är också att gå för långt. Brottslingen överträder, men lagen har ingen annan metod än att överträda i likartad mån. Dess enda bud: lägg band på dig. Varför då? Ja, det är Medea som implicit säger så. En Medea som är queer, mer soldat än mor, som yppar de mest förbjudna tankarna av alla:

”Jag påstår bestämt, att av dödliga den,

som varken har son eller dotter, fått del

av en lycka långt större än deras, som fått

och uppfostrat barn.”

I pjäsen låter den försmådda Medea desperationen spela ut sina stora känslor. Känslor kan man inte styra – då är de inte känslor längre, då är de något annat, hundar kanske. Att unna sig besvikelse är att ge fritt utlopp åt överdriften, att spela kränkningarnas spel. I den mån man kan eller ska tala om modernitet i hennes utagerande finns det i de stolthetens repliker som denna: ”Jag avstår från en lycka som är falsk, / från rikedom som blott förnedrar själen.”

Är Medea galen? Konstigt vore det annars. Hon är en ostoppbar känsla. I oktober skrev Åsa Beckman i DN om Ulrike Meinhof: hur kan terroristen bortse från sina barn? Hon ställer sig undrande, men glömmer att föräldrar dagligen sviker sina barn: det kan bero på fattigdom, sjukdom. Terrorism är också en sjukdom, där inga offer är för stora eller för små. Det enda Beckman säger är att hon är en riktig förälder: hon skulle minsann aldrig. Det är något andra gör. Ja, de fattiga och de sjuka. Och Medea?

Hon sviker inte känslan. Hon tillber Hekate, är en hednisk trollpacka, och däri ligger hennes öde. Att hon ratas av Jason beror inte på att hon är gammal, eller att hon saknar kungasläkt – hennes problem är att hon inte är blond. Hon är en främling, en invandrare.

I pjäsen är Jason också en gåta. Han framställs som lättlurad, vilseförd, men har också några sluga drag. Men att barbaren är smartare än greken, det är ett vågat drag av författaren.

Euripides skriver som hugger han med ett svärd. Hans stil är hetsig, impulsiv, och så bombastisk att man undrar varför det dröjde så länge innan operan uppfanns, när de överdrivna gesterna fanns planterade redan här. Och hade det gagnat Euripides om han hade haft tillgång till kvinnliga skådespelare – om han hade skrivit pjäsen utifrån våra förutsättningar? Det som kan förefalla vara en brist tvingar honom att utnyttja språket, att tänja på dess gränser i beskrivningar, låta det bli mer levande.

Här finns, långt före Shakespeare, tvetydiga repliker där Medeas skönhet beskrivs av de manliga karaktärerna, riktade från en man till en annan, inför en publik huvudsakligen bestående av män. Här finns också en realism, när Euripides skildrar barnens andedräkt med detaljrikedom – givetvis för att vi ska förstå vidden av Medeas brott eller uppoffring, och det skulle kanske dröja till slutet av 1800-talet innan någon författare gick lika långt in i naturalistisk närgångenhet som när budbäraren beskriver konungadotterns död, förgiftad av Medeas kläder.