Med eller utan beröm

I något sammanhang läste jag en gång att en människa får ungefär 90 % av sin bekräftelse före tre års ålder (om vi undantar skådespelare och popstjärnor). Det här bekräftas varje gång ett litet barn hamnar i vuxet sällskap, då allas blickar vänds mot barnet, som befinner sig i uppmärksamhetens centrum. De vuxna kan inte få nog av ögonkontakt med den lille, eller tävla i att uppfånga dess jollrande försök att härma ord.

Numera utförs den här kampen på facebook. Där pockar användare på uppmärksamhet. ”Titta på mig”, säger de, och följs av blickar som bekräftar, med den enkla logiken om tjänster och gentjänster.

Så sprids på internet en kultur av välvilja? Förvisso, men försök inte inbilla mig att dessa uttryck av yttersta godhet enbart är av godo. Vänlighet smittar, lyder argumentet, men vad är det som säger att det här är genuin vänlighet, och inte en kamouflerad egoism?

Beröm har en förmåga att tunnas ut. Vi är alla bekanta med den varma känsla som blir konsekvensen av lovord, men när detta beröm upprepas riskerar det att bli mindre behagligt. För då infinner sig en misstanke – kan det rentav vara en slentrianmässig handling när vi säger att vi gillar något? Det som var bra förra gången kändes inte lika bra nästa gång.

I tv 4:s programserie ”Så mycket bättre” tävlar artisterna inte i att tolka varandras låtar, utan de tävlar i att hylla varandra med de finaste överorden. Exakt allt är exakt lika bra exakt alltid, och jag kan inte undgå att önska att någon av artisterna någon gång skulle punktera det tvångsmässiga bifallet. Här finns bara plats för ett sorts uppförande: ett identiskt handlingssätt som berövar din identitet, din personlighet.

För när uppskattningen saknar innebörd blir det bara ett inlärt beteende, eller snarare det språkvetarna kallar för en performativ språkhandling – vi säger det vi har lärt oss säga, inte det vi menar. Jag blir uppriktigt glad av det beröm som jag förtjänar, och det förtjänar jag inte för att jag eftersträvar det, eller att jag utför något på ett sätt som jag i förväg vet att andra kommer att uppskatta.

Där instämmandets tyranni råder finns inte heller utrymme för utveckling. Tänk dig en arbetsplats där alla går omkring och säger till varandra hur bra allting är hela tiden. Då finns det behov av en avvikande röst, att någon blir det skärande missljudet, dissonansen, som påpekar att vi håller på att kvävas av stagnation.

Berömmet riskerar också att ställa dig i beroendeställning: du hamnar i skuld, helt enkelt, och måste betala tillbaka. Eftersom det ofta sägs att vi i vårt sekulariserade land endast tillber en gud som heter ”Konsensus”, att vi är konflikträdda, ser facebook ut som den idealiska uppfinningen för just oss: här kan vi gilla minsta lilla försök att få den där bekräftelsen som vi fick smak av som barn – helt enkelt känna hur ljuvt det är att vara dyrkad.

Tills vi upptäcker att det blir ett gift, ett gift som vi förväxlar med medicin. Vad jag saknar är ett mer substantiellt beröm, som verkligen betyder något. Därför tror jag att vi tjänar på att vara mer sparsamma när vi fördelar våra komplimanger. Alternativet är ett ytligare och dummare samhälle, där vi låtas bry oss, när vi egentligen mest funderar på vad vi ska göra för att maximera vår mottaglighet för belöningar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/12 2011.)