Kitsch,

Odd Nerdrum, Running Bride (2010)

Aforismer, Edith Södergran

Vad är en aforism? frågar eleverna ibland, och jag önskar att jag kunde svara tydligare än mitt mumlande från diverse uppslagsböcker, om tillspetsad formulering, att försöken att bistå med fraser om ”livsvisdom” genererade något annat än svårare följdfrågor. Nä, hellre skulle jag säga något om aforismens leende, att den skapar ett band till den som läser den; men det duger väl inte att som Emil i Lönneberga säga att ”det vet man först efteråt”, förstår jag när jag efter någon av mina långa utläggningar ser elevens brydda min, och när jag då säger att jag förstår att det inte var det svaret som du förväntade dig, och eleven då säger: ”Jag vet inte om jag förväntade mig så mycket …”

Så! När du läser den ser du vad det är. För den ska vara just ett oväntat ingripande, och om du har beredskap för den går du miste om dess effekt. Den är både styrd av form och helt formlös: den tillåter dig att säga det konstiga, det regelvidriga och knäppa, men framför allt det nya, det obekväma, det ännu inte invanda.

Så klart att Edith Södergrans aforismer, som nu har samlats som nummer två i ellerströms serie element (del ett var arbetsanteckningar från H.P. Lovecraft), uppfattades som djärva i sin samtid, kanske rentav provocerande. Den här lilla boken innehåller det relativt rika innehållet från boken Brokiga iakttagelser, ”Tankar om naturen”, samt två längre texter från hennes skissböcker, och frågan är väl om de två sistnämnda texterna kvalificerar som aforismer – dessutom är väl frågan om inte åtminstone den ena av dem är en avskrivning av en annan källa.

Förordet av Jonas Ellerström och Agneta Rahikainen förmäler att Södergrans mor vid dotterns död förstörde den skiss till poetik som hon kan ha arbetat med, vilket vi bara kan beklaga. Nu återstår bara dessa skärvor, och de berättar om ansatserna, men tecknar bara konturerna av en tänkare, kanske en tänkare i vardande – ett löfte om något större, för resultatet är ojämnt och lite vingligt.

Nu hör det lättviktiga till aforismens natur (enligt mig, vem annars?), och Södergran uppfyller detta kriterie, när hon skrider fram och ger dessa sina tunga tankar en så ljus språklig inramning. För henne är det framtiden som önsketänkande, och hon skriver vertikalt.

Men kan hon fortfarande vara provocerande, utmanande? Ja, för risken är att Södergran reduceras till antologismyckenas poet, att vi dämpar hennes vådliga sidor, hennes dragning mot det besvärliga. För vi kan inte förstå henne: hon är ett geni, farlig att handskas med, någon som tänker annorlunda – det är höjden av inbilskhet att tro att vi förstår hennes revolutionära idéer, där hon kan medvetet välja nederlagets sötma framför att gå rätt in i framgångsfällan.

Vad jag inte gillar med boken är den redundanta kommentarsdelen, som underskattar läsaren – när vi har att göra med en författare som uttryckligen säger att ”[v]ill man hava människorna till något högt, är det mindre farligt att något överskatta, än att underskatta dem.” För det är ett nederlag att känna sig nödgad att förklara vilka Montaigne och Mefistofeles är, för att ta två exempel.

Det som präglar denna lilla bok är att den inte ger oss tillträde till Södergrans röst: jag vet fortfarande inte hur hon låter när hon pratar. Det saknas en spontanitet i hennes uttryck, och hon riskerar att bli för tillrättalagd, för angelägen att göra sig förståelig och redig – jämför med Ekelunds häpnad inför sina egna aforismer, hur du som läsare kan dela denna känsla när du läser, medan du hos Södergran förstår att hon skriver mer behärskat, mer kalkylerande. Därför har Ekelunds texter en stämma, och du kan som läsare erinra att du sitter intill honom, lyssnande på hans röst, medan Södergran är en stum författare.

Klokheten förmedlas i glimtar, som när hon diskuterar skuld: ”Skuldkänsla är alltid ett säkert tecken till karaktärssvaghet, den faktiska skulden förblir frågetecken.” Och ibland suckar man bara över att hon säger något dumt. Jag gillar ändå att hon sätter kärvheten så högt. De tidigare opublicerade prosafragmenten innehåller en text hon som artonåring skrev, på franska, och den liknar i någon mån Rimbauds prosadikter från Illuminations.

Jag skulle nog vilja hävda att Södergran fortfarande är en omstörtande poet, även om jag nog inte riktigt delar utgivarnas höga uppskattning av aforismerna, i förhållande till poesin, som jag nog fortsätter betrakta som mer omistlig – om jag måste välja.

Infans, Helena Granström

Jag brukar betrakta allegorin som en tvångströja för litteraturen, att den styr in tolkningen mot ett förutbestämt mönster, reducerar läsningen till att bli avkodningen av chiffer eller lösningen av ett definierbart problem, ett sökande efter facit.

Ja, men så finns det författare som den bångstyriga Helena Granström, som med sin fjärde bok på kort tid visar att hon tänker fortsätta med sina livsviktiga undersökningar av existensens betingelser. I Infans (Natur & Kultur) bildar allegorin en ram – dock ingen fixerad och fyrkantig anordning som låser fast din blick.

Omslaget med en hårt lindad förkrympt otäcking är hämtat från kitschfursten Odd Nerdrum, och leder associationerna till barnet, och berättelsen, som lånar drag av dramat, rör sig kring en familj – men att kalla dem för mamma, pappa, barn är att säga för mycket, då det mer handlar om mamma och barn, medan pappan är kulisstamparen, som hela tiden är på väg någon annanstans, bort från den stillastående världen. Det är kärlekens omöjlighet som gestaltas, tvångstankarnas rigida styrande av handlingarna, av känslorna, av orden som utsägs mellan de två vuxna, som hanterar sin förtvivlan med barnet som en inlindad puppa mellan dem, stum och fridlyst.

I sina tidigare böcker har Granström forskat kring kunskapen, att vi måste våga erkänna att vi aldrig kan äga den, att vi måste acceptera det ständiga ifrågasättandet, prövandet. Det är bara den som är (tillräckligt) kunnig som vågar tappa fotfästet, se vad som händer utanför de trygga banorna, de inkörda rutinerna. Här behövs nyare perspektiv, och det bistår Granström med, med sin intelligens och sin skarpa och unika förmåga att hitta nya infallsvinklar.

Det är böcker som är spännande och oförutsägbara, som verkar vara skrivna i och ur och från en annan tid: genre- och gränslösa verk. Hon fegar inte ur när hon går in i barnvärlden, när hon skriver sin orons bok – ja, alla föräldrar kan dela denna vånda, denna känsla av otillräcklighet, av grotesk beskyddarinstinkt (mamman i den här berättelsen är närmast psykotiskt vaktfull).

Så som Aase Berg har visat: barn är spejsade muppar, och Granström skriver med sin vrånga humor i denna anda av total ovisshet, där hon bevarar barnets integritet (hur skulle det se ut om vi började – förstå dem?). Skrivandet som pågående undersökning: som essän, den genre som kanske kan göra anspråk på henne som författare, essä som i försök – en analytisk kamp, en orättvis strid mot det som vägrar tillkännagiva sig.

Skulle vi försöka teckna en intrig, som om det vore viktigt: en kvinna skriver en avhandling om konst, och agerar mor åt ett litet barn. Fadern stampar som sagt mest i kulissen, en flyktig gäst som inte släpps in i kokongen av det föräldraskap som modern håller på att väva. En allegori: ja, med roller omöjliga att bryta, men också en allegori av performativt spel, i Judith Butlers mening. Den implicita faran ligger i upptäckten att föräldraskapet bara är en roll bland andra: att vi spelar förälder, att vi gör vad som förväntas av oss, att vi bara imiterar. Det är också en subtil form av allegori som Granström tecknar, där hon inte följer något program, men viktigare än så är att hon rör sig utanför det egna jagets snäva gränser, lyckas teckna något som angår. Kvinnan, modern, närs av sitt skrivartvång, ett maniskt ifyllande av anteckningsböcker, i ett begär att antingen uttrycka sig, eller att just försöka förstå det som förnekar tydligheten.

I boken tävlar lyckan med livet: ”Det är nog strängt taget inte meningen att någon skall känna lycka, att känna lycka är ett substitut för att egentligen leva”. Så himla typiskt! Att vara som mest äkta är att vara som mest falsk. Här blir det också en tävlan mellan det rationella och det oförklarliga, ett tema som Granström tidigare manifesterat i sitt bejakande av det kryptiska i den förtjusande udda Osäkerhetsrelationen.

Att läsa Helena Granström innebär att följa en poet i spåren, i ett språk som rör sig, som aldrig fixeras. Och berättelser om barn blir alltid skräckberättelser – och om skräcktemat inte kan identifieras beror det på att den inte är tillräckligt förlöst, att skräcken bidar sin tid (det här gäller också Astrid Lindgrens berättelser, kanske i synnerhet den skenbart idylliska Barnen i Bullerbyn). Det är fan ingen lek att vara förälder.

(Omslagsfoto Natur & Kultur; författarporträtt Mia Carlsson.)

En konst

Gabriel von Max, Der Anatom (1869).

In a Lonely Place

Reader meet author - - -

Sällan är filmtitlar så lämpade som i fallet In a Lonely Place, som om jag inte har fel är en av Humphrey Bogarts sista filmer (som svensk titel fick den heta Nakna nerver, bara som en påminnelse till alla som längtar tillbaka till försvenskningen av filmtitlar). I denna film, regisserad av Nicholas Ray, spelar han en (manus)författare på dekis, Dixon Steele, en man som är otidig i käften och har lika kort stubin som en treåring. De kusligaste scenerna i filmen är inte när han går över gränsen och börjar slåss och nästan mördar – det är när han ler, för det är ett leende som bara accentuerar hans lidande. I filmen glömmer Bogart också bort att agera i vissa scener, som när han på slutet viskar fram ett ”hello” så avmätt att det inte finns någon method acting-skola i världen som kan lära ut något lika trovärdigt; lika improviserat intryck ger Miss Gray, spelad av Gloria Grahame, när hon nästan ohörbart viskar i Dixons öra: ”I wouldn´t want anything but you”. Det är också något så ovanligt som en film noir som hämtar sin näring ur screwball-komedin, med ett oslagbart samspel mellan Bogart och Grahame, som har oturen att bli förälskad i Dixon. Bogarts repliker är oartikulerade och trötta, men när han slänger käft med Miss Gray slår det gnistor: ”Turn off the radio and get some music”, ber han när hon tjatar på honom medan han skriver. Det är också som om Oscar Wilde har skrivit manuset, när han förklarar sig oskyldig till det mord han blir anklagad för, eftersom hans estetiska temperament inte skulle tillåta honom att dumpa en kropp från en bil i rörelse. ”A Lonely Place” är dödsstället, och filmen behandlar elegant dödstematiken i den omöjliga kärleken. När en av hans gamla vänner kommenterar: ”You know, I got married”, svarar Dixon lakoniskt: ”Why?” Filmen har som ett slags motto något som erinrar om den likaledes dödsdömda kärleken i Söderbergs Gertrud (”Se på mig. Är jag vacker? Nej. Se på mig. Är jag ung? Nej. Men jag har älskat.”) – här lyder filmens credo: ”I was born when she kissed me. I died when she left me. I lived for a few weeks when she loved me.” Det sista Joy Division spelade in var låtfragmentet ”In a Lonely Place”.

Ser det här ut som - - -

Alldeles nu spelas i England in en film om Margaret Thatcher, och säger jag att jag knappt kan bärga mig säger jag för lite. Meryl Streep ska spela i den lämpligt betitlade The Iron Lady, och det kan förstås bli hur bra som helst, även om jag av den här artikeln från Guardian förstår att familjen inte är så glada över spektaklet. Min förhoppning är att filmen ska visa några av hennes mindre kända sidor, som att hon var förtjust i att dansa ("var", ja - hon lever fortfarande, men enligt dottern lider hon av något som brukar kallas för dåligt minne, ja så hennes dancing days are over, som det heter i sången). Thatcher var förstås en gräslig människa, avskyvärd på många sätt - och ändå! Meryl Streep är en helt briljant skådespelare, som har fått eller tagit helt idiotiska roller, men det här borde kunna bli intressant.

Runar!

När vi svensklärare på kursen i staden Z tröttnade på - ja, vad tröttnade vi inte på? - livet, vår italienske lärares pedagogiska stil, det blaskiga kaffet, grekiskornas tjat om Kafavis, allt köande vid hissarna - kort sagt, när vi blev så där fnittrigt trötta som jag tror att man måste vara lärare för att förstå - då begrundade vi hur det kan komma sig att vår litteraturlista i ämnet Swedish A har så många udda inslag. Om jag inte vore rädd för repressalier skulle jag nämna namn, men jag vill inte väcka den Björn som sover - men ett av namnen är Runar Schildt, som måste finnas med för att fylla en finlandssvensk kvot. Så när den stora fnittrigheten rullade in skrev N nidvisor om honom, D försökte berätta för japanskorna om hans centrala plats i den svenska kanon, och så vidare. Ja - hela helgen marinerade vi oss i Runar Schildt, och jag lämnade Schweiz i övertygelsen att det här är ett namn jag aldrig mer kommer att stöta på. Tills jag i morse öppnade DN, en intervju med ståuppkomikern André Wickström, som berättar om sin favoritförfattare. Den renaste av slumpar - förstås - - -

Z - z - z - - -

Muskot och kanel.

Vad har staden Z att säga mig? Hela dagen ägnades åt litteraturanalyser, väldigt mycket Murakami, så jag blev inte ett dugg förvånad över att på kvällen finna två av hans karaktärer, från The Wind-Up Bird Chronicle, på ett kafé, där jag satt och läste i kapp med en amerikan. Sedan en grön timme på Cabaret Voltaire, med en helt galen händelse, när kollegan N sjöng det dadaistiska manifestet på svenska inför sextiotalet förstummade schweizare, så vackert att vi blev medbjudna till en konstig fest med ett schweiziskt dragspelsband, och en Conor Oberst-liknande kille som spelade låtar av Mando Diao för oss, och sjöng med en röst söt som den honung som hotellet envisas med att försöka ge oss till frukosten. Ja, och om du någon gång hör en schweizare nynna på "Staten på kapitalet" kan det vara mitt fel - - - Cabaret Voltaire.

men detta land är en främling i mig!

Alla rykten om att jag har åkt till Kairo är osanna: det är till staden Z som min Dimman av allt-halsduk har tagit mig denna gång, för en kurs, och det är intensiva dagar, ledda av en italiensk poet. (Nu är jag dubbelt bokstavlig.) Flygplatshotellet har en bar som lånat all sin charm från bensinmackar, och i staden finns en bokhandel som enbart säljer böcker om hur man botar sin ångest och depression (den var stängd). Jag kan också meddela att det är höga avgifter på den som åker första klass på andra klass-biljett: där kommer man inte långt med sin turist-charm, när sju biljettkontrollanter i löjliga gula västar ska inhösta stålar till sin kaffekassa - - -

Becoming Jane Eyre, Sheila Kohler

Att det är vanskligt med romaner som handlar om erkända författare visade Butter tar ordet nyligen, och även om jag inte håller med hans exempel (Coetzees bok om Dostojevskij, Mästaren från Sankt Petersburg, tycker jag nog tillhör ett sällsynt lyckat exempel), finns det all anledning att undvika alla dessa Ranelid om Dagerman, Brunner om Södergran, Odensten om Dickinson, Combüchen om Byron – ja, men säg den regel som saknar undantag, tänker jag, och tänker på hur både David Lodge och Colm Toíbín samma år skrev fina böcker om Henry James.

Nu har Sheila Kohler skrivit en bok om Charlotte Brontë, Becoming Jane Eyre, en roman som jag läser med förväntningarna sisådär halvhjärtat uppskruvna. Hon anstränger sig för att göra syskonskaran begriplig för oss, genom att lyfta ut dem från sin kontext, och ger dem våra gemensamma referensramar, så att vi inte ska undgå att känna igen dem. Hon har mildrat deras besynnerligheter.

Här har vi fina exempel på den som samlar ihop trådarna i efterhand, med efterklokhetens överblick. Hon skriver rakt över karaktärernas huvud, låter dem tala direkt till oss, ge oss ledtrådar och sammanhang, så att vi verkligen ska fatta precis allt. Mest av allt liknar Kohler en ängslig elev, ivrig att visa sin lärare att hon verkligen har gjort sin läxa: hon är också välsignad av både nämnde Coetzee och Joyce Carol Oates – av Coetzee har hon fått lära sig att det viktiga i ett projekt av det här slaget är att inte hålla sig för nära sanningen.

Nu vet förstås Kohler en hel del om syskonen Brontë, och det finns några fint skrivna partier. Men jag undrar hur en litteraturvetare kan katalogisera Charlotte Brontës läsning av romaner och där inkludera poeten Lord Byron. Tyvärr ägnas mycket utrymme åt rikhaltiga referat av intrigen i Jane Eyre, vilket väl om något är en överloppsgärning. Men även i övrigt redovisar Kohler kända fakta, återger vad som har redan har återgetts av andra. Här redovisas att systrarnas diktsamling sålde två exemplar, att Robert Southey dissade Charlotte i ett långt nedgörande brev, att Rochester skapades med en belgisk lärare som förebild – men det där med förebilder är en återvändsgränd, kan bara resultera i spekulationer.

Men det trista med romanen är hur Kohler normaliserar och stänger in Charlotte Brontë, och underskattar både vänskapen och konkurrensen mellan systrarna. Förvisso nämner hon att de inte alltid är sams, men det sker med någon slags käckhet, när det torde ha stimulerat dem, vässat dem. Partiet när Charlotte slutligen visar sin far manuskriptet till Jane Eyre visar ett nedvärderande av honom till en knarrig gnällgubbe som inte sett skymten av briljans hos sina döttrar (i verkligheten var han generös nog att låta dem läsa allt både i sitt privata bibliotek och i byns lånebibliotek, med undantag för modetidskriften Ladie´s Magazine).

Nu ska man kanske inte heller överbetona systrarnas ovanlighet, men att som här göra dem till helt vanliga människor blir bara konstigt: varför skrev de i så fall så märkliga böcker, så exceptionellt fantasifulla och banbrytande verk som hyllar gränslös fantasi och subversiva gärningar? Både Charlotte och Emily Brontë uppvaktade faran, vågspelet. Kohler sätter på dem säkerhetsbälten och slätar ut excesserna, som ändå är deras kännemärke, och vad som blir kvar är några smågnälliga förkrympta töntskallar.

I stället för roman blir det här en minibiografi, där Kohler ignonerar show-funktionen för tell-funktionen, och det är raka motsatsen till förlagan, romanen Jane Eyre. Hon är för angelägen att förklara allt, förlitar sig hårt på Lyndall Gordons biografi Charlotte Brontë: A Passionate Life. Men hon borde ha ansträngt sig att gestalta mer, försökt säga något vettigt om Charlotte Brontë i stället för att bara skrapa på ytan.

Säg vad du vill, men när jag föreställer mig Charlotte Brontë i samtal med Emily Brontë låter det inte som i den schlagertext Sheila Kohler författat repliker till: ”We have our work – no one can take that away from us. No matter how exhausted or sad I feel, we have our writing, and that changes everything. And we have one another, after all.”