Efter Sapfo, Selby Wynn Schwartz, översättning Anna Bengtsson, Ersatz

 

För två och ett halvt år sedan deltog jag på en tidskriftsfestival i Helsingfors. På kvällen, eller om det var natten, hamnade vi på en svartklubb, och som de litteraturnördar vi alla var hamnade diskussionen kring författare som vi kunde enas om tillhörde de viktigaste. Med andra ord: vi pratade om Sapfo. Någon sa: det borde skrivas en bok om Sapfo. Mm, svarade jag och plockade diskret fram den bok jag hade i tygväskan och hade påbörjat: Selby Wynn Schwartz After Sappho.

Att den nu kommer i svensk översättning, genom Anna Bengtsson försorg, gör mig överlycklig. För det är en bok som alla borde läsa. Men jag känner också att det är svårt att göra den rättvisa – den spretar åt så många olika håll. För det är en roman, som samtidigt är en kollektivbiografi om kvinnor som i någon mån kan sägas lever i Sapfos anda eller efterföljd. Med Sapfos fragment som språngbräda diskuterar Schwartz frågor som rör representation, röst, agens, självständighet – och kärlek. Stor, stor kärlek …

Liksom det ibland sägs inom filosofin, att allt efter Platon är fotnoter, kan poesin efter Sapfo också sägas vara ett slags appendix. Bland de kvinnor Schwartz skriver om finns italienska Cordula Poletti, som tar sig namnet Lina när hon upptäcker Sapfo. Vissa upptäckter kräver byte av identitet, eller en rejäl omstuvning av den egna personligheten. Lina Poletti, som levde i slutet av 1800-talet, blir således en portalfigur för modernismens framstående kvinnor, där främst Gertrude Stein, Virginia Woolf, Colette och Djuna Barnes ges utrymme i boken. Men också den franska Renée Vivien (som kallades ”Sapfo 1900”), som vi känner till tack vare Alastors utgivning av Damen med vargen och Från grönt till violett. Kort sagt skapande kvinnor som är normbrytare och gränsöverskridare, och med vårt språkbruk queera.

Dessa kvinnor blir alla exempel på vad som kan uppnås för den som inte finner sig i konformitet, oavsett om vi kallar dem lesbianer, sapfister, tribader, sexuell inversion (samt något med ordet ”klitoris”). Tidigare har Schwartz skrivit om drag-kulturen, och hon visar med sina minibiografier vikten av att fästa sig vid avgörande detaljer. Det är medryckande historieskrivning av alternativ art, där mycket som förmedlas torde vara nyheter för läsarna, som tvångsmatats med den typ av historia som skrivits av ”vinnarna”. Eller så här: visste du att på 1800-talet var straffet för våldtäkt att du blev bortgift – den våldtagna kvinnan, alltså? Det kallades ”patria potestas”, eller ”latin för fäder som sålde sina döttrar billigt till just de män som förgripit sig på dem”.

Men det är också en bok om språk, och om ordens relation till känslor, och en bok om liv och litteratur, där världen väcks till liv just genom litteraturen, genom det lästa. Därmed blir det också ett outtalat försvarstal för läsningens värde – något oerhört välkommet i dessa tider av läskris och mängder av funktionella analfabeter som lämnar grundskolan och gymnasiet. För här visas vad litteraturen kan åstadkomma och utföra när den är i sin prydno. Så här livfullt har väl grammatik aldrig presenterats:

Genetiv är ett kasus som beskriver det inbördes förhållandet mellan substantiv. Ofta definieras genitiv som ägandeskap, som om det enda sättet ett substantiv kunde vara med ett annat var att äga det, girigt. Men faktum är att det också finns hågkomstens genitiv, där ett substantiv ständigt tänker på ett annat och vägrar att glömma henne.

Ja, Schwartz är genuint besjälad av sitt ämne, och det är en underdrift att hävda att det smittat av sig på texten. Hon gör halsbrytande kopplingar och hittar associationsbanor som ter sig långsökta för stunden men som visar sig hänga ihop, och tecknar ett anslående och övertygande mönster. Det är ett mönster av feminism och systerskap och kollektiv sammanhållning. Poängen är implicit: allt hör ihop. Schwartz visar hur tätt förbundna konsten och politiken är. Och hur var det med Virginia Woolf och sierskan Kassandra, som förebådade olyckor? Jo, att ”Virginia Stephen [dopnamnet] inte föddes den 25 januari 1882, utan många tusen år tidigare, och måste från början konfronteras med instinkter som redan förvärvats av tusen anmödrar i det förgångna. Vi uppfattade detta som att både mardrömmar och människor har många liv.”

”Vi”? Ja, Schwartz metod är att anta den kollektiva rösten, skriva utifrån gruppens perspektiv. Det fungerar ypperligt, och ger framställningen en ännu starkare slagkraft, och ger romanessän (essäromanen?) en estetisk skjuts in mot vår tids upptagenhet med individen och jagets självförverkligande. Men fuck all sådan solipsism, lyder den här bokens implicita budskap: det enda som kan rädda oss när världen går i fel riktning är att gå samman och stärka varandra och vara – förlåt om jag använder ett arkaiskt ord – hyggliga mot varandra.

Rörelsen går över tid och rum, och jag kan förvisso förstå en läsare som frustrerat försöker navigera genom de många kvinnoödena. Men ge dig själv chansen att upptäcka den klart lysande röda tråden som Schwartz har lagt ut i textens labyrint. Det är något som får alla de korta texterna att hållas samman, och det är det tydliga uppsåtet att berätta historier som blir en gemensam historia. Jag har sällan läst något så inspirerande, eller något så vackert, så tufft eller så modigt (det vill säga, de vackraste av egenskaper). Kedjor av händelser bildar något sammanhängande, med följder, effekter, konsekvenser.

Bara ett av många exempel från Schwartz originella och sällsynt glimrande och skarpslipade prosa: på de skandinaviska scenerna, noterade Henrik Ibsen, svimmade skådespelerskorna alltid till vänster på scenen. Underförstått: där var trägolvet polerat och de kunde ta emot sig utan att få stickor i händerna. Italienska skådespelerskor var mer oförutsägbara, vilket leder till Eleonora Duses slutsats när hon spelar Nora i Ett dockhem: ”Våra liv är fulla av vassa små stickor, det finns inget som kommer att dämpa fallet.”

Till den svenska utgåvan hör Alexandra Borgs efterord. Hon skrev en fin understreckare i SvD om den engelskspråkiga utgåvan i november 2022 – det vill säga, bara drygt två månader efter min text, just saying – och det här efterordet är en fin och initierad genomgång, som tyvärr missförstår några väsentliga saker om Sapfo. För det stämmer inte alls att av hennes dikter är ”allt i fragment”, med undantag för en dikt som är ”så när som på några rader fullständig”, den ”fyrastrofiga dikt” som har nummer 31. Nej, den fortsätter i så gott som alla tolkningar med en ofullbordad femte strof, och det är i stället nummer 1 som är en helt fullbordad dikt. Det är också en underskattning att hävda att Sapfos litteratur enbart sysslar med ”honungslen harmoni”. My god, har du läst fragment 38 i Anne Carsons översättning: ”you burn me”. Nummer 48: ”you came and I was crazy for you / and you cooled my mind that burned with longing”. Nummer 96: ”into desire I shall come”.

Efter Sapfo är det Virginia Woolf som är den klarast lysande stjärnan i den här framställningen. Schwartz skriver om Woolfs roman Orlando, men det liknar också en autentisk beskrivning av hennes egna projekt:

Detta var en biografi, tillkännagav titeln. Men det var också en roman, en hel fantasi, två kvinnors utsikt högst upp i ett hus, ett föredrag om skönlitteraturen och framtiden, en ny biografi, fragment av en sapfisk dikt, en komposition som förklaring, ett heroiskt privat skämt, en serie porträtt, ett manifest, en alkov i litteraturhistorien, ett alkemiskt experiment, en självbiografi och ett långt verk efter nu levande modell. Faktiskt kunde ingen säga vilken genre den tillhörde, den var lika ombytlig i humöret och formrik som alla Orlando tillsammans.

Här ställs vi inför något helt oprövat. Det finns böcker som är antingen varma eller kalla. Eller så är det bara så att böcker är det ena eller det andra. Men vad ska en då göra med en bok som denna, av Selby Wynn Schwartz? Den är ju glödande, eller – nej, den är eldfängd, helt enkelt. Det är en bok att gå i dialog med, och en dialog ska ju vara som en vänskap: den ska ställa krav och vara konfrontativ och väcka ditt intellekt. Därmed finns det också något utopiskt i Schwartz projekt, där hon kan skriva:

Har ni glömt att en poet lägger sig ner i skuggan av framtiden? Hon ropar, hon väntar. Våra liv är de saknade raderna i fragmenten. Hoppet om att bli till i alla våra former och genrer finns. Sapfos framtid skall bli vi.

Men om det är något vi är i avsaknad av, så är det väl just fruktbara utopier? Hur är det att läsa en författare som Selby Wynn Schwartz? Ja men, det är väl som när jag i skarven mellan 80- och 90-talet upptäckte Jeanette Winterson, en annan författare som ignorerade kontraktet om böcker som antingen kalla eller varma. En bok som Art Objects är också eldfängd, och till vissa delar en föregångare till Efter Sapfo. Fast ibland undrar jag om inte Schwartz också har åstadkommit något ännu större: att skriva en bok så som Virginia Woolf skulle ha skrivit på 2000-talet. Ett gemensamt drag hos dessa tidigare genier är att Schwartz är lika besjälad av förhoppningen att en bättre och vackrare värld är tänkbar och möjlig att föreställa sig.