På Taylor Swifts nya skiva ”The Tortured Poets Department: The Anthology” finns trettio olyckliga kärlekssånger och en lycklig. Att den lyckliga, ”The Alchemy”, inte hör till de bättre spåren kan nog generera en och annan slutsats att den bästa litteraturen (ja, Swift är inte mindre poet än Bob Dylan) orsakas av smärta och olycka. Det går inte att skriva med vitt bläck på vitt papper, som Henry de Montherlant så fyndigt uttryckt det. Fast då vill jag invända: ärligt, har du ens läst Virginia Woolfs Orlando – ett euforiskt kärleksbrev – eller Hanna Rajs förälskade dikter till Suri, Baby?
Rajs debuterade för drygt tio år sedan i 10-TAL, nej jag menar för nio år sedan med en chapbook, nej jag menar för sex år sedan med Armarna. När hon nu utkommer med sin andra diktsamling på det stora förlaget Bonniers är det något av en återkomst till det diminutiva formatet som hör till mikroförlagen hon annars utgivits på. Den tunna boken liknar ett häfte, rubinröd med handtextat omslag, och kunde lätt misstas för ett fanzine av den sorten som brukar ligga jämte kassaparaten.
Liksom Rajs senaste, romanen Cristinaboken, är Samma, mamma ett minnesarbete, bestående av fjorton dikter och en sonettkrans. Rajs skriver på samma gång vanvördigt och vördnadsfullt om sin döda mamma, och sorgen som lamslår henne när hon är på väg att bli förälder. Hur ska hon kunna orientera sig i moderskap när hon själv mister sin mamma? Här väljer Rajs inte ordet ”mor”, för det skulle innebära distans. Inte heller är det frågan om en glorifiering av den döda mamman, för här finns också stunder när det slår fel sorts gnistor mellan mamma och dotter.
Sorgen söker sitt system, och Rajs dikter rör sig i det landskap som uppstår när en älskad person försvinner. Sorry om jag tappar mitt opartiska och objektiva omdöme för en stund, men det är svårt att läsa en bok som denna utan att åtminstone vid några passager glömma bort det så kallade kritiska uppdraget. Jag läser och faller i hejdlös gråt när Rajs på något sätt förlöser sin privata sorg och låter den bli ett allmängiltigt väsen. Det här sker allra mest i den sonettkrans som blir bokens självklara centrum, ett slags sorgens öga mitt i stormen.
En sonettkrans låter som bekant den sista raden haka fast i nästa sonetts inledning. Efter fjorton sådana sonetter landar det i mästarsonetten, där varje rad har figurerat i de tidigare sonetterna. Denna avslutande sonetts första strofer lyder, och försök själv läsa utan att något i dig brister:
nu känns det som om orden inte duger
det språk jag har kan aldrig räcka till
jag vänder mig till dikten men den ljuger
den tar mig inte längre dit jag vill
och jag som alltid klamrat fast vid orden
en läggning du var bäst på att bejaka
nu känner jag mig ensammast på jorden
för jag kan inte skriva dig tillbaka
Det systematiska visar sig inte bara i sonettkransens snillrika upprepningsmönster. Även i de inledande sju dikterna som samtliga innehåller sex rader upprepas sista raden, som också pekar ut bokens titel: ”om du är död är jag samma, mamma”. Det skapar en återhållsam men återkommande klangbotten till hela boken, ett tema där Rajs visar att döden är en invasiv art, som tar sig in i den sörjande människan. Att sörja är att vara död – det är ingen metafor. Och Rajs dikter ska inte misstas för distanserade lekar med ord – hon skriver på blodigt eller rubinrött allvar. Även så när hon visar lekfullhet:
och ärligt den som castade
måste varit sjuk eller hög
när han gav mig rollen som mamma
och dig rollen som död
Det visar sig också i hennes förmåga att med raka och direkta ordvändningar – ”om du kan dra är ingenting säkert” – förmedla sin upplevelse till sina läsare och göra oss delaktiga. Hennes känslouttryck lever, bultar, slår, andas, såras, när det försöker närma sig en förståelse av det ofattbara. På så sätt kan ramsan fungera som en besvärjelse, ett mantra som skyddar en mot det oerhörda, i någon form av försoning: ”hon stannar med dig oavsett / ditt dumma barn uppskatta det / ditt liv är kort så använd det”.
Genom upprepningarna skapas mönster, och det kan inte nog betonas hur viktig och betydelsefull den här inriktningen är. Förlåt om det här låter pompöst, men Rajs håller på att skapa en ny framkomligare väg för svensk samtidspoesi: det är en väg där känslorna aldrig tillåts stelna och sorgen aldrig tillåts koagulera, för det är skrivet ifrån det blödande såret. Så kan också bokens formgivning samspela med innehållet och ge det akut aktualitet – det ser ut som en skiss, som om den här boken skrevs dagen innan du läser den. Hon visar full tilltro till dikten, både till dess räckvidd och dess begränsningar.
Hela diktsamlingen försöker betvinga sorgen; den slåss mot minnet, mot dåtiden, och vill bevara nuet. Det är svårt att skildra ett förlopp medan det pågår, men jag misstänker att Rajs kommer så nära det bara går i sin berättelse om det som rinner ifrån en. Upprepningarna skapar en viss trygghet, men du måste också bemöta det som gör ont. Det här livet vill att vi ska vara självständiga och starka. Att vara sårbar är ok, men inte
svag. Rajs skriver ett underförstått försvar för rätten att vara liten, osjälvständig och svag.
När Rajs avslutar dikten ”Pris” med raderna ”lämna inget på min grav / bara en kritikerros” kan jag inte avstå från att önska min delaktighet i den blomman. Med det förbehållet att det inte är där rosorna kan avges. Jag läser sonettkransen och tänker på missförhållandet i att det skrivs en sådan kärlekshandling för sent – sonettkransar borde rikta sig till den som lever. Den problematiken tar Rajs också upp: ”jag borde kanske gjort det när du levde”, som hon elegiskt låter skriva in i sin vackra sonettcykel som ramar in denna modiga bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar