att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

5 juli 2021

Europa, Maxim Grigoriev, Bonniers; Fotografen, Maxim Grigoriev, Pamphilus

Ibland, när man ska berätta om en bra bok, framstår den som seg och tråkig. Och på motsvarande sätt, en bok som låter fantastisk kan vara bedrövlig. Det är svårt att göra rättvisa åt Maxim Grigorievs roman Europa, som jag länge våndats inför. För att beskriva den – lätt den bästa svenska roman jag har läst i år – får den bara att låta enformig och långtråkig.

 

Efter en debut med novellsamlingen Städer och strax därpå romanen Nu visade Grigoriev genast att han bär på en för svenska förhållanden unik ambition. Två respektingivande böcker om vinddrivna existenser, olyckligt hålögda män som trånar efter det som gått förlorat.

 


Denna kliché – i förra romanen var huvudpersonen rentav filosofistudent – utvecklas i Europa. Den tar sin början i Nice, där ryske Nikita hamnar efter att enda vännen Nina dött och testamenterat en sunkig lägenhet till honom just där. De träffades i Paris, dit Nikita ofrivilligt gick i exil som fjortonåring efter en språkresa där han efter en nattlig vandring råkade somna och missa flyget hem. Med viss möda lär han sig språket så bra att han blir tolk och översättare och jobbar i Bryssel.

 

Men i romanen är han i Nice. Eller är han det, egentligen? För han bearbetar genom hela romanen främst sina minnen. Dels blir det en roman som tecknar porträttet av Nina – en grafoman med cyniska tendenser – och dels en roman om hans egna minnen och kampen mot en sentimental nostalgi för det ryska och barndomsvännen Oksana. Minnet blir mindre en akt där man organiserar det som skett, och mer egenskap än känsla: ”Människan minns inte, sade hon, utan är minne.”

 

Liksom i de tidigare böckerna skriver Grigoriev fram förfallet i städerna, och betonar abjektet: stanken av spyor och urin, smutsen, möglet, vanvården, sönderfallet, det bedagade eländet. Det är en stämning av missmod som präglar hela berättelsen, och det är lika bra att säga det: antingen är man mottaglig för det eller inte. Det fanns vissa brister i både novellerna och den tidigare romanen – ett slags stillastående ältande – men här har ångesten förvaltats bättre.

 

I stället för att bli en introvert skildring av en mans gagnlösa grubbel sträcker sig Nikitas idéer längre, och formar ett eget bidrag till en fortgående europeisk diskurs kring filosofi, psykologi och litteratur. Och språk, hur invandrare definieras av att de tvingas tänka mer på hur de ska yttra saker än vad de yttrar, att minimera misstagen. Kanske därför har åtskilliga av romanens ryska repliker och citat bevarats i original. Genom Ninas skriftställarskap agerar Nikita som förmedlare av ingående och utförliga resonemang. Litteraturen dömer Nina i stort sett ut, med undantag för Nabokov och Tsvetajeva (vilket liknar Nabokovs egna värdering: hans enda godkända författare var Gogol och Nabokov). Till exempel Nobelpristagaren Joseph Brodsky: ”en liten jycke som lurat en hel värld att tro att han är en varg”.

 

Genom dessa ryska migranter berättar Grigoriev om exilens villkor. Där minnet blir ens fiende. Där bristen blir det som avgränsar tillvaron. Där det ryska existerar i sin avsaknad. Men där också det franska blir föremål för spott och spe, helt enkelt för att ingenting finns som kan skingra vår vanmakt. Exilen ger den landsflyktige tillfälle att spela ut hela sitt känsloregister, och är det ett torftigt register gäller det att handskas så gott det går med dessa frugala förutsättningar. Som fond fungerar också 1920-talets exilryssar i Paris.  

 


Frasen ”jag vet inte” blir en katalysator för Nikitas inställning. Den inleder hela romanen, och återkommer ofta när han ska summera sina intryck om kärleken, om konsten, om stadslivet, om människorna. Det vore lätt att ställa diagnosen att han är deprimerad, men depression är ingen diagnos utan bara en beskaffenhet att förhålla sig till. Nikitas ständiga strövtåg och alienation gör att han kan påminna om karaktärer som Raskolnikov och Meursault, men i så fall verkar Grigoriev vilja visa att en modern outsider inte vänder sin aggressivitet utåt i mer eller mindre impulsiva blodsdåd.

 

Nikita förefaller som en människa utan egenskaper, men att det fungerar litterärt beror på att han blir Ninas uttydare. Genom hans omsorg kommer vi nära den något äldre Nina, som tog hand om den bortsprungna pojken i en relation som inledningsvis tangerar det osmakliga. Ninas budskap från sina otaliga skrivböcker, som Nikita undersöker, handlar mycket om allt som är lönlöst i livet: ”Den som lär ska inte leva och den som lever har ingenting att lära ut. […] Ett liv fullt av liv. Det finns inget mer smaklöst än ett liv fullt av liv.”

 

Man kan med fog säga att Nikita övertagit det här desillusionerade synsättet, där han vankar fram, både psykiskt och fysiskt illamående. Platsens förfall delas av den egna kroppens förskjutning mot urartning. Där hon drevs av kverulantiskt ursinne blir han en mer anonym representant för vårt obehag inför hela tillvaron. De utfall hon ger uttryck för är kanske inte originella i sig för den som tagit del av en europeisk kanon i misantropi (Thomas Bernhard, Emil Cioran, Cesare Pavese), men det är stilistiska angrepp som ändå låter uppfriskande i en svenskspråkig kontext.

 

Det klaustrofobiska synsättet delar temperament med Stig Dagerman, som tidigare är den som tagit ångesten på störst allvar i svensk litteratur. Men stilistiskt rör sig Grigoriev – även om det är en fröjd att ta del av rikedomen i hans ordförråd – mot Lars Noréns estetik, med en reducering av verkningsmedlen. Formuleringarna blir hos Norén och Grigoriev ofta just så där lätta när de ska fånga tunga erfarenheter. Så skriver han också oerhört vackert om snön och dess förmåga att skänka tillfällig lindring från allt som förfular världen: ”Någonstans inom en är det alltid snöstorm”, som Nina konstaterar.

 

På det lilla förlaget Pamphilus, som drivs med stor entusiasm av Alan Asaid, utgav Grigoriev nyligen också novellen Fotografen. I förlagets sedvanliga brist på paginering uppfattar jag det ändå som en längre novell på cirka 60 sidor, om en författare som lever i exil i Portugal. Han blir fotograferad, och tänker tillbaka på sitt liv. Där ingick en längre relation med italienska kvinnan Lili – som parentetiskt har lika kräsen litteratursmak som Nina.

 

Även här handlar det om rotlöshet, om hemlöshet, om brist: om impulsen att blicka tillbaka, och vetskapen att det är något som inte låter sig göras. Grigorievs manliga protagonister är anonyma, efemära, och kan lätt reduceras till skugglika anemiska typer. Det finns i novellen en viss benägenhet till tillkrånglat språk, som romanen lyckats renodla. Men ändå är Fotografen ett passande komplement till romanen, och ger tillfälle att fördjupa sig i Grigorievs sällsamma värld, lika främmande som den är bekant.

 

Som sagt, det må låta tråkigt att berätta om romanen Europas handling: en man som fördriver tiden med att vara olycklig och längta efter något annat, och beklaga kärlekens uteblivande. Å andra sidan är det vad Hjalmar Söderberg ägnade sig åt i sin melankoliska prosa. Att erkänna vemodet som en konstnärlig drivkraft kan ge stoff åt imposanta romaner. I Grigoriev har svensk litteratur fått ett tillskott som axlar en tradition och växlar upp en stagnerad samtids ambitionsnivå. Med Europa har han skrivit en svårkategoriserad och bångstyrig roman som jag i stället för att orda mer om bara kan avsluta med en enkel vädjan: läs den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar