Röd galla, Donia Saleh, Bonniers

 

I sin andra roman utvecklar Donia Saleh sin förmåga att skriva om vänskap. Hon arbetar med palettens starkaste färger, och övertygar med sin förmåga att skapa komplexa och levande gestalter.

 

Om böcker har en färg, då var Donia Salehs debut Ya Leila en glittrande och kaxigt röd energikick. Glädjande nog har hon förvaltat sitt förhållande till färgen, då uppföljaren – här blir ordet ”efterlängtad” otillräckligt – heter Röd galla.

 

Fokus ligger på Aya, vars föräldrar finns ”norrut”. Hon arbetar i hemtjänsten, och besöker mer än gärna sin moster Golan, som får elchocker som ska lindra erfarenheter som länge hålls dolda för läsaren. Golans dotter Helin tar avstånd från mamman, och vänskapen mellan Aya och Helin prövas genom romanen. Tids nog får vi veta att också Aya är traumatiserad – även hennes dåliga mående är något som förmedlas indirekt.

 

Golan tyngs av sina minnen, och kanske Salehs val av tecken till kapitelrubriker ska förstås som en kommentar till detta. Nollan står för nutiden, som kan fyllas med innehåll, och den liggande åttan – evighetssymbolen – står för just dessa minnen, som är eviga och saknar början och slut.

 

Saleh visar genom Aya förståelse för de villkor som råder inom hemtjänsten, med medicineringen som ersätter mänsklig omvårdnad och de tidsbundna villkorade mötena mellan den som arbetar och den som är i behov av tjänsten. I botten ligger den existentiella ensamheten, som inga arbetsinsatser kan lösa. För den som är bortom tröst och nåd är tillsynen det enda som finns kvar.  

 

Porträttet av Golan gör starkt och bestående intryck: hon är en omedgörlig figur på tvären, någon som yppar obekväma sanningar i en misshaglig men välkommen hatmonolog om Sverige. Saleh bekräftar människans komplexitet, visar att vi är sammansatta av många olika egenskaper. I hennes romaner saknas änglar, men godhet finns det plats för, åtminstone för den som orkar göra sig förtjänt av den.

 

Genom sitt skrivande håller Donia Saleh på att skapa nya förhållningssätt till den politiska romanen, bortom den bekvämlighetsinrättning som samtidslitteraturen håller på att bli. Det innebär att hon utmanar med sitt ämnesval och sin stilkonst, som vågar anlita ett djärvt och färgstarkt bildspråk, mittemellan elchocker och omsorg. Hon vågar också förlita sig på att läsaren kan intressera sig också för karaktärer som inte är några godhetsapostlar, så länge berättartekniken är tillräckligt inkännande och förtroendeingivande.

 

Liksom debuten var en vacker skildring av vänskap mellan tonårstjejerna Leila och Amila, växer en allt starkare gemenskap fram mellan Aya och Golan. På samma sätt som Golan är en omedgörlig karaktär finns det något osofistikerat över Salehs romankonst. Det här är en roman som inte smeker någon medhårs – men som visar obegränsad förståelse för de individer som skildras.

 

Då blir också Aya och Golan två fullbordade människor. Deras minnen dränks inte i nostalgi eller sentimentalitet, utan befinner sig i ett bultande och levande just nu. De ges liv av Salehs konsekvent genomförda tilltal, både talspråkligt frodigt och stramt behärskat av litterär finmekanik.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/3 2024)