Årets första litteraturdebatt initierades av Lyrikvännen. Till sitt första nummer i år återupplivar de den gamla favoriten ”enkäten”, och låter åtta poeter, kritiker och förläggare ta tempen på och kommentera samtidspoesin, utifrån hur den skrivs och hur den skrivs om i recensioner. Eftersom jag av Camilla Hammarström får ingå i den utvalda skara som står för kvalificerad poesikritik är jag kanske jävig, så jag skriver bara helt kort i ämnet.
Men ursäkta, ”i viss mån Bernur”? Förra året recenserade jag drygt 100 poesiböcker, det är ändå fler än de flesta redaktioner klarar av. Finge jag bara en mecenat kunde nog kvaliteten på mina recensioner förbättras, då jag tvingas skriva texterna mellan de sysslor en fulltidsanställd gymnasielärare åläggs ägna sig åt.
Nåväl. Debatten har fyllt sitt syfte – det vill säga, provocerat fram en reaktion, och för tillfället diskuteras den så kallat ironiska poesin som växt fram i Elis Monteverde Burraus skugga (som faller också över detta tidskriftsnummer, där han medverkar med en av sina patenterade dikter).
Jag lovar att återkomma i detta ärende, försöker för tillfället smälta det fullmatade innehållet i det aktuella numret. Där inleder de med Bengt Holmqvists krönika från tidskriftens allra första nummer 1954, där han slår fast att vi läser poesi på samma sätt som vi andas: det vill säga, att vi gör det utan att tänka på att vi gör det, men att vi gör det också för att vi måste. Det är lätt att hålla med. Hur var det Baudelaire sa: ”man kan leva i tre dagar utan bröd – utan poesi, aldrig”.
Varför läser jag poesi? Ja, kanske helt enkelt för att då och då stöta på det oförglömliga, som i denna korta snutt ur det samskrivna appendixet till Tidöavtalsdikten Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Merima Dizdarevic (”BAM”): ”Medan ni räknar på hur mycket invandringen kostar Sverige, glömt inte att räkna era dagar.”
Men en människa kan inte leva av poesi allena, så därför läser jag den skandinaviska tidskriften Vagant så fort jag kommer åt. Deras utgivning ligger inte helt i fas med almanackan, så det senaste numret heter 3-4 2023 och kom häromveckan. De har som huvudsakliga tema ungdom, där jag bland annat läser en text om Vigdis Hjorths senaste roman ”Gjentakelsen”, som kom på norska i fjol (varför har jag inte läst om den boken på svenska kultursidor?).
Tidskriften tar ungdomen på allvar, dels med initierade texter om musik, där exemplen rör sig mellan Pat Benatar till Helmet, och dels med den – ja, provocerande frågan: ”vad vill de unga i dag?” En redaktör som uttalar sig har jobbat en tid i norska videregående skole (gymnasiet), och hans erfarenhet är att de inte vill mycket alls. De är flitigare och ivriga att lära sig, men de opponerar sig aldrig och de gör som de blir tillsagda. En kunde tillägga: de vill prestera, få höga betyg.
Men givetvis finns där åtskilligt annat, såsom en brännande kort text om Virginia Woolf, essäer om monstruösa mödrar, essäer om filosofen Federico Campagna, utredningar om skillnaderna mellan Generation X, Millennials, Generation Z och Generation Alfa (de som är födda efter 2014). Jag läser också med glupsk aptit om Theis Ørntofts nya Nordiska rådet-nominerade roman på danska (Jordisk), likväl om Olga Ravns senaste (Voksbarnet) (varför har jag inte läst om de böckerna på svenska kultursidor?).
Svenska kultursidor har den senaste tiden i hög utsträckning avhandlat någon som tycker andra är avundsjuka på att han är snygg, någon som tagit rekord i tyngdlyftning, någon som intervjuat någon om Only fans, någon som intervjuat en porrstjärna, någon som tycker att det är dålig musik (eller var det dåliga texter?) i melodifestivalen, någon som budat på Darcys (eller var det Colin Firths?) blöta skjorta …
Vad är en bra kulturtidskrift? En där du tycker att läsningen påminner om att kliva in i en föreläsningssal, men där den ordinarie föreläsaren – som säkert hade varit en tråkmåns – har ersatts av en entusiast, en amatör, men någon som är besjälad av sitt ämne, och som aldrig tråkar ut dig, utan delger sitt kunnande med entusiasm och hänförelse. Du bara tar emot och tänker på hur synd det är om de människor som intresserar sig för andra saker. Som priset på Darcy-skjortan.
hurra!
SvaraRadera