Det börjar. Sorgerefräng, Anja Utler, översättning Linda Östergaard, Rámus

 

Anja Utlers nya bok består av 209 dikter som inleds identiskt med raden ”Det börjar, blir dag”, följt av en essä om kriget i Ukraina, som utgör själva fundamentet för dikten, lämpligt kallad Det börjar. Sorgerefräng. Att det är en sorgerefräng görs tydligt redan från början, och det går att följa diktens förlopp som en dagbok från en värld som slagits sönder.

 

Men också det som gått sönder måste fortsätta, och ett liv i spillror är också ett liv. Diktens refräng kan fungera som ett nödvändigt imperativ, en påminnelse om att det går att leva också i katastrofala dikter. Livet fortgår, trots allt. Putin har ockuperat Ukraina, men också våra tankar ockuperas av detta krig. Och Utler finner i essän anledning att rannsaka sitt hemlands egna historia från andra världskriget, utan att dra för stora växlar på likheterna till dagens Ryssland.

 

Utlers bok blir en manifestation för vardagen och det ordinära. Blir det inte monotont, med den identiska raden? Ja och nej. Jag läser dikten i ett svep, och storknar nästan över raden ”Det börjar, blir dag”. Trodde jag. Så småningom märker jag skillnaden i skiljetecken, att där finns kommatecknet och punkten, likväl som kolonet och semikolonet. Och en förändring infaller, en förskjutning av verkligheten som sker både gradvis och plötsligt:

 

Det börjar, blir dag;

Plastpropp och paradiset;

Bara där någon

ligger mot berörs det.

 

Ja, bara där vi har eller ingår i en gemenskap – ett sammanhang – kan vi vara rädda att mista den. Därmed går det att läsa in ett ”Det slutar” i Utlers fras ”Det börjar”, och då blir dikten ännu mörkare. Att den frammanar ett historiens slut, illustrerat av individens oförmåga att gå vidare. Rutinen både fortsätter och upphör: ”Skönheten finns, den rusar / i galopp; varm och / stor och fri. Och förbi”.

 

Dikterna har hamnat i en evighetsloop, men den är inte riktningslös. Hon ger utrymme åt andra språk, där fraser precis som hos Sorin Masif lämnas oöversatt, och här följer en lista på de språk jag tror mig uppfatta (med reservation för bristande kunskaper): engelska, kinesiska, spanska, ryska, slovakiska, slovenska, grekiska, spanska. Där finns också fake news och Nenas 99 luftballonger, i en märklig korsklippning av kalla krigets 80-tal och vår egen tids mer diffusa krigsstämning. Så plockas mer och mer av den yttre världen in i dikterna, och gör dem mindre instängda i jagets upplevelser.

 

Effekten av upprepning heter också förstärkning, men jag blir också galen av raden, hör mig själv muttra ”stäng av!” och ”byt spår!” Men det är förstås meningen att jag ska reagera så. Det får mig att tänka på en gammal monolog av William Burroughs, där han mässade frasen ”word is virus”, och så blir också kontentan i Utlers dikt, med ord som sprider sig viruslikt – de korrumperar och korrumperas: ”Orden shuttlar sina news […] om det man hoppas: inget”. Utler tillämpar etymologi och ortografi för att låta orden samspela med verkligheten.

 

Något finns alltid som suddar ut gränserna, får företeelser att försvinna. Det är svårt att bedöma Linda Östergaards översättning, som har översatt Utler sedan hon introducerades på svenska 2008 med Låga, följt några år senare med utövat. En kurskorrigering. Det här är en författare som jag tidigare inte uppfattat som helt lättläst, och den här boken är ingen radikal kursändring (eller kurskorrigering). Ändå finns det ju en direkthet i tilltalet som borde appellera på även ovana lyrikläsare. Att Östergaard fått arbeta hårt syns i en dikt som leker med små men betydelsefulla ord på tre bokstäver: ”Kastar om o½r½t till /tro. Just när jag glupskt / bedrar mig in i min rot”.

 

I essän motiverar Utler sin stränga form, med ”En apologi för att tänka också de störiga tankarna” (underbar undertitel!). Här får vi en utredning av vilken slags sorg kriget utlöser, och Utler förespråkar ett nytt sätt att tänka, som också involverar känslorna utifrån Martha Nussbaums idéer om det emotionella tänkandet, som är nödvändigt för att vi annars tappar omdömet. Ett krig aktualiserar också den egna skulden, i synnerhet alla de livsval vi gör som boende i västvärlden som utsätter människor för fara och försätter dem i misär. Det är obekväma och – ja, störiga tankar Utler utsätter oss för i essän.

 

Ändå kan hon inte helt lämna oss i pessimismens fålla: ”Att en funktionalitet till stor del förblir outnyttjad innebär inte att den blir dysfunktionell; den har sitt hem i det hoppfyllda rummet för meningsfulla men inte omedelbart målrationella saker.” Där finns väl om något poesins funktion. Bara för att vår värld liknar Sisyfos syssla fast att stenen verkar oåterkalleligt ha rullat ner för att stanna där måste vi fortsätta streta för en bättre värld, fortsätta försöka få upp stenen igen, hur tröstlöst och obefogat det än verkar. Om inte annat för att alternativet – att ge upp – är ännu värre.