att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 nov. 2012

utövat. En kurskorrigering, Anja Utler


I sin nyutkomna bok När det känns som att det håller på ta slut skriver Stig Larsson om en kort period när han arbetade som arvoderad lektör åt förlaget Leander Malmsten, på slutet av 90-talet, innan IT-boomen kraschade. Hans uppdrag var att läsa potentiella diktsamlingar, men förvånades över att nästan allt var dåligt. Med ett undantag, men när han visade det för Katarina Frostenson menade hon att det nog inte var någon idé att förlaget gav ut en bok som möjligen han och hon och Horace Engdahl skulle uppskatta.

Här har jag en bok framför mig som nog skulle tilltala ovannämnda tre läsare, och kanske ytterligare några, även om jag har svårt att tro att den stora läsekretsen är jätteintresserad. Det är den andra boken av poeten Anja Utler på svenska, och den första prosaboken: utövat. En kurskorrigering, på Rámus förlag, i Linda Östergaards av allt att döma säkra översättning.

Men det är med modifikation man får använda benämningen ”prosabok”, och jag tycker inte att hennes sätt att skriva skiljer sig mycket från den diktbok, låga, som förlaget gav ut för fyra år sedan. Här är det fjorton ark som i någon mån fungerar som en levnadsteckning av en medelålders kvinna som möjligen har gjort något ont: här finns antydningar om våld, om mord.

Språket är dels godtyckligt, i motstånd mot hierarkin – med ofullständiga meningar, där ellipsen och synkopen blir betydelsebärande moment, och där punkter strösslas fram, till exempel vid en menings inledning – liksom för att indikera att här har någon lyft bort en mening, och glömt att städa undan punkten. Dels godtyckligt, ja – och dels ytterst genomtänkt och planerat. I korrigeringen.

Där kursen växer fram successivt, allt mer vägvinnande, med en allt starkare berättarröst, allt fastare, som skriver fram minnen från ett liv. Tankar och vanföreställningar korsas, i en allt olustigare historia, med allt mer dubiösa inslag.

Utlers språk är avlyssnat. En inre monolog som inte går att känna igen, inte går att relatera till. Och det är inte lättillgängligt. Jag kan tänka mig att en och annan läsare suckar, himlar med ögonen – inför en text som beter sig så ogint, så nonchalant. Ja, det är verkligen enkelt att gilla modernismens litteratur – så här i efterhand! Då kan vi le i njugg åt de inskränkta läsarna, som inte såg och fattade storheten hos de som vi idag har lärt oss känna igen som just stora författare.

Fast det beror ju bara på att den modernismen har stelnat i konvention, i ett maner som andra har kopierat. Hur ska Anja Utler läsas? Jag har ingen univesalteknik – den får du själv uppfinna, men i början är jag rejält förbannad på de irriterande rutorna, insprängda i den löpande texten, alltså avgränsade delar i mindre typsnitt, som ska läsas parallellt med texten, men det är ju inte genomförbart, så man läser kors och tvärs. Det är besvärligt, kryptiskt, med spalterna och virrvarret. Ja, formen är uppseendeväckande.

Sambanden är outtalade, men jag uppfattar dem som allt starkare medan läsningen fortgår. Och då handlar det om sambanden mellan människan och världen. Utlers stil kan förefalla överdrivet intern, eller bara överdriven, men jag tycker att det är ett misstag att gå förbi den, om orsaken är att man störs av att den krånglar, att den inte är tillräckligt välkammad: alltför mycket av den litteratur som ges ut är ju för okomplicerad och välartad. Det är som att börja lyssna på Crystal Castles efter att ha lyssnat på Rolling Stones: du undrar varför de måste göra allting så himla besvärligt för dig som lyssnar, varför de inte bara gör låtar som du kan typ stampa takten till?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar