Lyrikvännen Nr. 4-5 och Nr. 6/2023

 

Den näst mest googlade frågan i Sverige 2023 var ”vad är lyrik?” Det är förstås en rimlig fråga (fastän jag läst lyrik dagligen sedan sommaren 1987 undrar jag fortfarande). Den som vill veta mer i ämnet kan förstås läsa Lyrikvännen, som i 70 år har varit en bastion i ett samhälle som allt mer avlägsnar sig från allt som heter bildning och skönhet. Årets två sista nummer är en bra början.

 

På tal om skönhet: det knallgula dubbelnumret Nr 4-5/2023 har som sitt prosaiska tema ”arbete”, och visar i flera essäer och nyskrivna dikter att det fortsätter skrivas vital arbetarpoesi i vårt avlånga land. Magnus Nilsson anför åtskilliga exempel i sin översiktliga essä – möjligen hade det varit mer eftersträvansvärt med fördjupning, men å andra sidan får vi tillfälle att läsa nyskrivna dikter av några av de poeter han nämner.

 

Och vem kan tala om arbetarpoesi utan att nämna Johan Jönson? Han bidrar med ett generöst parti (18 sidor) om de usla arbetsvillkoren för städare, och hans listning av vilka olika städjobb som finns blir i sig en absurdistisk dikt. Det är vidare alltid värt att läsa Lidija Praizovic. De två diktern är hämtade från en kommande bok, och återger intervjuer med en städerska och en arbetslös. De hamnar i deprimerande konklusioner, som hon vars man angett sin lön till 22 000 kronor: ”Facket sa / Det behövs 22 200 någonting / På grund av 200 kr / kan de skicka tillbaka dig / till Serbien”, och hon som sätter sin tillit till att sönerna ska få det bättre än hon själv: ”För oss därnere / är misslyckandet garanterat / från början”. Metoden påminner om hur Emil Boss arbetade i sin senaste bok Kompression, och Boss representeras i numret med några av dikterna därifrån.  

 

Successivt har Saga Wallander tagit plats i redaktionen tillsammans med Anna Lundvik och David Zimmerman. I det pinfärska Nr. 6/2023 har hon skrivit en mycket fin essä om den tidigare bortglömde men tack vare Erik Jonssons heroiska insats med urvalsboken Jag hoppas du också är vid sjön i natt numera vida omtalade Larry Silván. För många blev den här oerhört vackra boken från ifjol en ingång till dikter som är förvånansvärt aktuella fastän de skrevs i mitten av 70-talet. Min ingång var hans två dikter i den finlandssvenska antologin Bländad av död och kärlek från året innan (två gånger ramlade jag ur lässoffan). Varför har då Silván kunnat bli ett så relativt stort namn nu, nästan 50 år efter sin död? Kanske det är samma mekanism som hos Manic Street Preacher-gitarristen (jag kan inte hans namn, googla) som karvade in bokstäverna ”4 REAL” när en journalist frågade om han var äkta i sina emo-poser.

 

Den som läser de här två numren har förstås mycket att inhämta. Inte minst genom recensionsavdelningen, som går igenom 12 nyutkomna diktsamlingar. Under året har de avhandlat 27 diktsamlingar i recensionsavdelningen – värt att tänka på för dem som klagar på att poesin är marginaliserad. Det är långt ifrån alltid jag håller med i kritikernas omdöme (Lizette Romero Niknamis snåla recension av UKON, till exempel), men det är inte heller poängen, som mer består i att som läsare känna sig delaktig i det pågående samtalet, och att vi här – liksom i Örnen & Kråkan – ges tillfälle att läsa längre initierade läsningar mer än hastigt fällda värdeomdömen.

 

Nr. 6 har också en del mindre kända namn på omslaget, som palestinska Somaya El Sousi och polske Miron Bialoszewski, samt danske Glen Bech, vars diktsamling Jag erkänner inte er auktoritet utkommer på svenska i vår: bidragen här är mycket lovande i sin analys av klassfrågor och kulturellt kapital. Hedvig Ljungar skriver nyanserat och konstruktivt om klichéerna, och hur de snarare än motverkas kan ha en funktion i poesin – jag är i stort sett enig, bara en har i åtanke att nostalgi och klichéer är farliga ämnen att umgås med. Samtalet mellan Zimmerman och Anna Hallberg, med anledning av hennes tjugo år gamla DN-essä om metaforens död, är också konstruktiv och infallsrik, och ger mycket vind i ryggen inför nästa års litteraturdebatter.