Kompression, Emil Boss, Lejd

Enligt Svensk Ordbok betyder kompression ”sammanpressning av materia”, men används också i abstrakt mening, som nedkortning av text – jämför frasen ”språklig kompression”. Så sett blir Kompression en bra titel för Emil Boss nya diktsamling, som likt den förra, Acceleration, utkommer i ett asfaltsgrått omslag på förlaget Lejd. Medan den var avlång som en krokodil är den här boken en konkret kompakt fyrkant. Det är en bra titel, då Boss arbetar med att komprimera olika röster till ett flerstämmigt körverk med sikte på ett enskilt tema: orättvisorna som migrantarbetare möter i det svenska kapitalistiska samhället.

 

Väldigt mycket har sagts om den välgörande gamla autodidaktiska arbetarlitteraturen. Men nostalgiska läsminnen från ungdomen, då gänget Fridegård, Johnson, Martinsons, Moberg, Ivar-Lo med flera bar de stolta fanorna, det hör ändå till en svunnen tid. Utan att förringa deras insatser önskar jag att fler tog del av den samtida mer diversifierade arbetarlitteraturen, och att fler läste Emil Boss. Då kan det tyckas osmart av honom att välja poesin som sitt medium. Å andra sidan är hans poesi så enkel att ta till sig att också den som räds samtidspoesin borde våga öppna den här bokens tungt gråa pärmar.

 

Boss – säg ett lämpligare namn på en arbetarförfattare, jag väntar … – har intervjuat trettio arbetare. Gissa hur många av dem som heter Sven? Ingen, fattar du väl, för de heter saker som Yurii, Farzana, Zarif, Sergejs, Xafis, Alibek, Olkesandr, Valentyna. De har jobbat som butiksstädare, restaurangbiträde, plattsättare, betonghåltagare, byggnadsarbetare, snickare, rivningsarbetare, hemstädare.  

 

Boken är upplagd på tre sätt, som varvas genom hela boken. Det är svartvita anonyma foton som återger människor i arbete, arbetsplatser. Det är också arbetarnas röster, som berättar om de usla villkoren. Och det är slutligen också korta glimtar, ofta bestående endast av en till två rader. Det är en vansklig metod, som kan hamna poetiskt mjälthugg, som i Niko Erfanis Varv. Ola Julén lyckas förhållandevis bättre i Orissa, men också Lars Noréns två Fragment-böcker (2015 och 2018) blir ibland kitschiga. Boss skriver sina kommentarer på ett ödmjukhetens språk som klarar av att ducka för inställsamheten.

 

Successivt framträder en allt mer oskön historia, där den gemensamma nämnaren är människors utsatthet och underläge. Och hur detta utnyttjas av en profithungrig värld. För det måste inskärpas: det är de ytterst få som tjänar på denna ojämlikhet. Samtidigt delar vi skulden, så länge vi accepterar sakernas villkor, så länge vi går med på att varor tillhandahålls till allt mer slimmade priser. Någon annan får betala kostnaden för vår levnadsstandard.

 

Det finns något upprörande i den Svd-serie som pågått under sommaren om pengar inom kulturen, där det uppenbart är så att somliga kulturarbetare anser sig för fina för att ta ett jobb i hemtjänsten eller som städare. I den här boken av Boss har människorna inte många val eller alternativ till buds.

 

Vi har fått en ond värld, som kunde kallas bråkstakarnas tyranni. Någon gång kunde jag gärna se att vi fick en politisk diskussion som sträckte sig längre än NATO-frågan, Koranbränder och klimathotet. Inte för att de frågorna är oviktiga, men vi borde också ställa oss frågan om vilket samhälle vi vill ha. Är detta samhälle verkligen det bästa vi kan åstadkomma?

 

En av rösterna klingar antagligen mer bekant än de andra:

 

Jag bad om att inte få städa den

villan. Jag visste att det bodde

en minister där, men jag visste

inte att det var statsministern.

När poliserna kom med dragna

vapen blev jag jätterädd. Den

sista lönen fick jag aldrig

eftersom de tog mig. Nu säger

chefen till tidningarna att jag

aldrig har jobbat för honom.

 

Men berättelsen är lik de andra, på så sätt att det slutar olyckligt. Stora företag, en del namngivna, tjänar storkovan på dessa arbetstagares beroendeställning. De saknar skam. En av informanterna upplyser: ”Vi blev behandlade som hundar, inte som människor”, men jag är ledsen, det finns många hundar som behandlas bättre än människor i Sverige.

 

Boss anlitar en del intertextuella referenser till de gamla arbetarförfattarna, men jag hittar också i hans enradingar en koppling till de allitterationer  och assonanser Gustaf Fröding excellerade i. Så kan Boss rader  ”bland de flerfaldigt förökade friheterna / friheten från fruktan / friheten i frånvändhet” sömlöst samverka med Frödings rader:

 

Bälgen blåste och blästern ljungade,

kvävande hetta ur ässjorna slog,

svettiga sotiga smedjerna slungade

släggan mot stängerna

 

När Boss sedan låter de intervjuades röster ta allt mer plats framträder ett obehagligt mönster. Sverige har blivit en täckmantel: en fyrbåk för allsköns goda egenskaper som jämlikhet, rättvisa, hygglighet. Här är det för migrantarbetarna värre än på många andra håll i världen. Varför det är så? Den som vill lära sig något om ekonomisk ojämlikhet kan förstås lyssna på Andreas Cervenkas Sommar-program, eller läsa hans bok Girig-Sverige. Vi kan med fördel torka bort vårt självbelåtna flin.