Night Side of the River. Ghost Stories, Jeanette Winterson, Grove Press

 

Jeanette Winterson sveper över spökeriets historia i introduktionen till sin nya bok, som samlar 13 rysliga historier och några bekännelser om egna spökmöten. Night Side of the River heter denna nyutkomna bok, och jag hade kanske hoppats på något mer än – tja, lite väl stillsamma närkontakter från den så kallade andra sidan. Här är det knappast frågan om att tro på spöken eller inte – inom litteraturen brukar de trivas utmärkt ändå.

 

I fyra prydligt avgränsade avdelningar får vi följa de levande människorna (låt oss kalla dem ”icke-spöken”) och deras konfrontationer. Ibland åt det mer hårdhänta slaget, ibland bara mer irriterande. Fast vem har sagt att spöken är välkomna? Rubrikerna ”places”, ”people”, ”visitations”, ”devices” ger en bra bild av innehållet. Givetvis stjäl AI en del av utrymmet – Winterson ligger gärna i framkant kring ny teknologi (se bland annat den tidiga internetromanen ”The Power.Book” och essäsamlingen ”12 Bytes”). Att den första novellen heter ”App-arition” roar åtminstone för stunden.

 

Tidiga 1900-talet ägnade sig många intellektuella, konstnärer och författare åt seanser och det ockulta, och vissa tecken tyder på dess återkomst så här i det begynnande 2000-talet. Det är som att moderniteten i sig föder en motreaktion, som bara delvis förklaras av vidskepelse. Beror det på att vi så desperat vill tro – att vi lika gärna kan välja spöken som en högre gudomlig makt. Fast spöktanken är förstås inget som avskräcker renodlat troende. Vad sägs om den heliga Ande och Jesus spökkonst vid graven?

 

Och de maskiner som vi håller på att släppa in i vår vardag – AI – utmanar förstås tanken på vad som är mänskligt liv. Är det en människa om den – det? – inte kan dö? Är det ändå inte döden som definierar oss som människor? Det här är obekväma frågor. Vi håller på att skapa sådant som kan hemsöka oss – i synnerhet appar som låter de döda fortsätta posta inlägg på sociala medier och fortsätta ringa upp oss och meddela saker som algoritmerna tränat dem att avlämna (ännu en anledning att aldrig mer svara i telefonen!). Det somliga kallar en välsignelse – avatarer! metaversum! – vill jag nog även i fortsättningen kalla en mardröm.

 

Som väntat är Wintersons prosa späckad med litterära referenser, även om en läsare kan förtvivla inför fraser som ”darkness visible”. Är det John Milton eller William Styron som avses? Eller är det bara depressionen, så precist infångat av båda författarna? Novellerna här handlar mycket om vår oförmåga att acceptera döden som det fullständiga och totala slutet – det är en mänsklig tanke. Så kan hon i en av de essäliknande delarna nå en försoning: ”If death frees ur from the prison of the self, even for a second, before we meet with oblivion, then death is more than a biological event. It might not be a bridge to elsewhere, but perhaps it can be a blessing.”

 

Redan tidigare har Winterson nosat på skräckgenren, när hon skrev Hammer Horror-romanen The Daylight Gate (som väl också var en smula tam?). Hon är en gränsöverskridande författare som verkar trivas som sämst när hon skriver genrelitteratur. Här tröttnar jag ganska snabbt på spöken som inte så mycket är skräckinjagande som irriterande. Som Frank, han som återvänder till sin stackars fru och tittar på golf på tv:n på hög volym. När Winterson skriver ”full blast” tänker jag att hon hade tjänat på att själv skruva ned volymen. Det blir gärna övertydligt och fyrkantigt.

 

Därmed lider den här samlingen av likartade problem som majoriteten av tv-serier på Netflix. Det vill säga: de är gjorda för att konsumeras enbart, och nyanser och subtiliteter ska helst undvikas. Bildspråket är i tröttaste laget, som när Frank slösar bort varmvattnet när han duschar:

 

‘You don’t need to shower. You don’t have a body.’

‘I used it anyway. To piss you off.’

 

Hustrun köper plats på den virtuella ön Prosperetto, och tar hjälp av en skum figur som heter Ariel. Läsare av Shakespeares Stormen kan förstås le igenkännande åt sådana referenser, men de fyller inte riktigt någon berättarteknisk funktion. Ett annat problem som den här samlingen har är att döden sällan är tillräckligt ond och bråd. Winterson är ju ett uttalat fan av Angela Carter, och jag önskar att det hade framkommit tydligare att det går att göra knasiga, skeva och även fasansfulla saker med en etablerad genre.

 

Varför tar Winterson – en så kompetent författare – sådana genvägar? Underskattar hon läsaren? Förvisso är det en bitvis trivsam bok att läsa, men den väger oerhört lätt när den ställs jämte hennes tidigare böcker. Det ska sägas att hennes två tidigare novellsamlingar – The World and Other Places och Christmas Days inte heller rosade marknaden.