Nere för räkning i Paris och London, George Orwell, översättning Christian Ekvall, Bakhåll

Tack vare George Orwell får vi också i år anledning att damma av några gamla glosor, eller vad sägs om armod, vägglöss, kyffen, ohyra, barskrapad, lodis … Det här sker i boken Nere för räkning i Paris och London, som utkom 1933, alltså långt innan han skaffade sig världsberömmelse med romanerna Djurfarmen och 1984. Det har tidigare funnits en svensk översättning (från 1973), men vi har här i Sverige av oklar anledning inte tillräckligt uppmärksammat essäisten Orwell, med undantag för en samling som Natur & Kultur gav ut för en handfull år sedan.

 

Nu har i alla fall Bakhåll genom Christian Ekvalls försorg sett till att denna Orwells debutbok återigen finns på svenska. Att säga att den är värd att läsa torde höra till de större underdrifterna, för ganska mycket i Orwells beskrivningar av fattigdomen åren 1928-1931 har bäring också i vår tid. Fem år senare utkom Ludvig Nordströms epokgörande Lort-Sverige.

 

Ungefär halva boken utspelar sig i Paris, där den unge Orwell svälter och försöker hanka sig fram medelst översättningsjobb. Det går sådär, så han tar anställning på restaurang, där han med några enkla drag avslöjar vilka trick som utspelar sig i kökets regioner. Du får bättre käk på billiga restauranger, för där slängs maten bara fram på tallriken, medan de dyra restaurangerna ska göra maten märkvärdig och då hamnar den ofta på golvet innan den plockas upp igen på tallriken.

 

Det är en sjavig värld vi får ta del av. Då blir det också en bra grogrund för det extrema i människan, när hon tvingas ta till desperata åtbörder för att hålla sig vid liv. Allt blir extremt. Det Orwell är intresserad av är att visa konsekvenserna av ett samhälle som slår ut människorna. Titeln är välfunnen: originalets ”Down and Out …” är en boxningsterm, och så fungerar också den svenska titeln.

 

Vi får läsa en del skräckberättelser om vanskötta hotell, där Orwell till exempel berättar att bästa tricket för att undvika loppor är att hälla ut peppar på sängkläderna. Visst nyser man förfärligt hela natten, men lopporna håller sig undan. Och så är det ofta: det onda tas med det goda. Det är mestadels smutsigt lite överallt, och det handlar mycket om att söka sin värdighet när man befinner sig på botten. I den skamfyllda världen frodas lögnen och självbedrägeriet. Och otryggheten, inte minst, för att inte tala om förnedringen. Och svälten.

 

Det är gott om lärdomar. Skrubbar du brödet med vitlök dröjer sig smaken kvar längre, och ger en illusion av mättnad. I Paris är det bäst att gå till pantbanken på eftermiddagen, för då har föreståndaren fått i sig lunch och är på ett mer generöst humör. Orwell tar sig an tillvaron klarsynt men också med en viss form av optimism, och man kan påminna sig om att det här är bara fjorton år efter att Charlie Chaplin för första gången iklädde sig rollen som den gladlynte ”Luffaren”, i filmen Kid Auto Races at Venice. Optimismen finns också hos den tillfällige vännen i Paris, ryssen Boris, likväl hos irländaren Paddy i London.

 

Orwell visar hur viktigt det blir att värdesätta också obetydliga förbättringar och minimala belöningar. När han under en kort tid jobbar på hotell lär han sig att diskarna är de som svär allra mest, och får in en oväntat skarp litteraturkritisk utvikning när han fastslår att Shakespeare måste ha träffat på diskare i sitt liv eftersom det står i Hamlet att de svär så förbannat. Ibland har han fel, som när han i det sammanhanget spekulerar i att ordet ”fucking” kommer att ersättas av ett annat kraftuttryck i framtiden.

 

I London blir smällen hård. Orwell skriver om de äckelreaktioner som blir följden när han tvingas klä sig i så slitna paltor att omgivningen vänder sig ifrån honom – i synnerhet kvinnorna, skriver han i en passus som har lite incel-varning. Men han skriver generellt fint om den vänskap som trots allt uppstår, i synnerhet med just Boris och Paddy. Men också andra som bara flimrar förbi, original med mer än en skamfilad story i bakfickan.

 

Kan man anklaga Orwell för att vältra sig i misären? Bara delvis, och bara ibland, och bara på sätt och vis. Nöden har ingen lag, heter det, och här finns något av en manual i överlevnadskonst på snålt tilltagna villkor. Det finns böcker som orsakar rysningar – av obehag eller välbehag. Orwells bok har uppenbarligen rysningen som uppsåt – och nog är det skrivet som en anklagelse mot ett orättvist samhällssystem. Denna kritik har tyvärr bara blivit allt mer giltig. Här får vi veta att det var olagligt att sova i London: det vill säga, en hemlös fick slå sig ned var som helst, bara hen inte somnade. Det påminner om de inskränkningar som gjorts i vår tid på parkbänkar och busskurers sittplatser, för att göra det omöjligt för en hemlös att sova på dem.

 

Jag läser boken som ett journalistiskt reportage, och jag önskar att den får läsare, läsare som också hittar fram till Orwells essäer om språk, där han läser lusen av tillgjort och krångligt språk. Hans ideal var den yttersta klarheten. Nog för att det i sig kan bli en hämsko, och göra en del av hans romaner träaktiga. Men lika hyllade och berömda som Djurfarmen och 1984 är, lika berömd och hyllad förtjänar – minst – en bok som denna att bli.