En underlig plats. Dikter 1979-1993, Madeleine Gustafsson, Ellerströms

Säg en bra litteraturkritiker som också är en bra poet. Samuel Taylor Coleridge och T.S. Eliot, kanske? William Empson? Visst, boken Seven Types of Ambiguity är en bra essä, men nämn titeln på någon av hans dikter … Svenskar då? Gunnar Ekelöf skrev en faslig mängd kritik, men var han någonsin en bra kritiker? Ok, jag kan sträcka mig till Anna Hallberg som sällsynt lyckad i båda disciplinerna. Sedan är det totalstopp.

 

Madeleine Gustafsson är med rätta mest känd som kritiker, och som sådan en given förebild. Om du är svensk prosaförfattare som debuterat under 2000-talet har du förstås också kommit i kontakt med henne som översättare: Marguerite Duras Älskaren i Gustafssons översättning är nog den flitigast lästa romanen hos i princip alla svenska romanförfattare från senare år. Hon är också en av medlemmarna i samfundet De Nio (a.k.a. den egentliga och lite bättre Akademien).

 

Som poet är Madeleine Gustafsson betydligt mindre omtalad. Det avhjälps nu med Ellerströms samlingsutgåva En underlig plats. Dikter 1979-1993, som smidigt tillgängliggör de tre diktsamlingar som utgetts i hennes namn, samt en del bonusmaterial. Titeln utgår från inledningsraden i en av dikterna: ”Vad är detta för en underlig plats?” I efterordet skriver förläggaren Nils-Aage Larsson om Gustafssons tålamod som en viktig beståndsdel i hur dikterna utformades. Tålamodet är förstås en ovärderlig egenskap också för en kritiker, men märks det då att det är en kritiker som har skrivit dessa dikter?

 

I klippboken Påminnelser från 2016 – en skatt för den som vill lära sig något överhuvudtaget om hur kritik kan skrivas – uppmärksammar Gustafsson själv den ”vibrerande uppmärksamhet” som läsningen genererar, och som sedan under gynnsamma omständigheter kan resultera i något som hon kallar ”en enda lång, lycklig inandning”. Det är svårt att inte läsa hennes dikter utan att beakta en sådan läsart, där ens uppmärksamhet vibrerar lite varstans, och med belöningen att ens inandning också den tar sikte mot det som kallas lycka.

 

När Larssons efterord kopplar samman Gustafsson med författare som Angela Carter och Samanta Schweblin känns det till en början långsökt. De två första böckerna i den här triaden liknar ganska konventionella dikter, där resemotiv dominerar, liksom ekfrasen. Visst, de är bra – en del av dem rentav utsökta, inte minst när hon skriver om träd – men först med den sista installationen, den djärvare skrivna Fång-lada, blir liknelsen mer begriplig. Där anlitar Gustafsson prosadikten, och låter varje dikt utgå från en dröm. Dessa drömrapporter är koncisa och effektiva.  

 

Det jag gillar skarpt med poeten Gustafsson är förmågan att skapa chockeffekt. Det gäller inte endast i drömmarna, utan även i de tidigare samlingarna finns inslag som väcker förundran. Hon balanserar sin skärpa med ett estetiskt sinnelag, och låter förskjutningar och vridningar av innehållet göra budskapet skevt och lutande, ungefär som i Emily Dickinsons lockande utsaga: ”Tell all the truth but tell it slant”.

 

Från denna position tillåter hon sig att röra sig mot de totalitära anspråken:

 

Mörkare än så här blir det inte.

Färgerna drar sig inåt bara,

hämtar andan. Snart

rasslar det första vindstråket genom asparna.

 

Så står det i en av dikterna i den äldsta boken. Gustafsson skriver ofta och vackert om träd, i impressionistisk anda. Den uppmärksamhetens konst hon ägnar sig åt skapar tillfällen att invänta dikten snarare än att skriva den. Hennes poesi är resistent mot stress, och det är ett gratis tips jag gärna förmedlar: det är otänkbart att läsa en viss typ av poesi med stress i hjärnan. Om inte annat upphör stressen av rader som dessa, ur den andra boken:

 

Styrka är skydda sin svaghet

Kunskap: att hålla sin vilsenhet kvar

 

Vid minsta säkerhet är han förlorad.

 

Här finns både närvaron i det befintliga och en förankring i det som lever. Och poesin trivs där i detta stillestånd mellan fullkomlig visshet och blind okunskap. I de här dikterna existerar båda instanserna samtidigt. Och poesin i sig görs till både det säkraste och mest osäkra vi har att tillgå. Kanske den därmed liknar religionen? I synnerhet den sista drömboken uppehåller sig vid den resonerande dikten, där tålamod och rastlöshet målas upp som något mer än motsatser. Det är en så ovanlig bok, lömsk och farlig, precis som drömmarna i sig är.

 

Vad är poesin, till syvende og sidst? En underlig plats, lyder Madeleine Gustafssons svar, och det är en poetik hon bejakar med sina dikter. Dessa dikter befinner sig i ett mellanläge mellan det hårt konstruerade och det spontana, mellan den förtätning som gjorts så solid att den tillåter utvikningar mot någonting obeständigt. Kort sagt: ett möte mellan abstraktion och konkretion, där cerebrala tankelekar övergår i sinnligt förnimmelsearbete. De här dikterna förmår både se bakåt och blicka framåt, i ständig nyfikenhet inför alltet.