Cellängel, Menna Elfyn, översättning Marie Tonkin, Black Island Books

Ingen kan hävda att den walesiska poesin är överrepresenterad i svensk översättning. Inte sedan 70-talet finns Dylan Thomas obestridligt geniförklarade dikter tolkade till svenska (då av Jan Berg). Och på 90-talet kom Ingemar och Mikaela Leckius tolkningar av R.S. Thomas, vars öde det blev att dela namn med geniet och ofrånkomligt hamna i hans skugga. Det är å andra sidan en fin skugga att hamna i.

 

Det var länge sedan, med andra ord. Nu kompenseras det av Black Island Books nya utgåva med dikter av Menna Elfyn, som är från en yngre generation. R.S. Thomas föddes 1913, Dylan Thomas 1914. Elfyn föddes 1952, och är prisbelönt och finns översatt till ett tjugotal språk. På tiden med svenska, kan en då tycka. Cellängel har översatts av Marie Tonkin, som utöver att skriva fin poesi i eget namn också stått för en utmärkt översättning av Else Lasker-Schüler. Här inryms dikter från fem samlingar från åren 1996-2017.

 

Elfyn har arresterats för civil olydnad, och det är något som ibland skiner igenom, hennes sympatier med dissidenter och, tja, olydiga personer i historien. Den walesiska poesihistorien är full av sådana figurer. Hon skriver på kymriska, och är delvis översatt till engelska. Tonkin har anlitat poeten i översättningsarbetet, och resultatet är en relativt fullmatad bok, som åtminstone ger ett hum om vilken slags poet Elfyn är.

 

Här visas språkets betydelse för minnet. En enkel ekvation kunde lyda: ”språk = minne”. Här upprättas starka band till en tradition, och Elfyn gör sig medveten om att hon både står i beroende till det förflutna och använder det som en språngbräda för en helt egensinnig poetik.

 

Och hur ska då översättningen anlägga ett raster för läsaren. Enligt en berömd formel som återfinns hos R.S. Thomas är det lika ocharmigt att läsa dikter i översättning som att kyssas med en näsduk mellan läpparna. Denna anekdot återges i en av Elfyns dikter. Det kan låta som en fadd upplevelse, men det finns värre alternativ – inga kyssar alls vore värre, till att börja med.

 

Den här bokens vagt udda titel är från titeldikten till en tidig samling av Elfyn. Hon skriver gärna rolldikter, och gör det med den nödvändiga inlevelsen. Det här står att märka i hur dikterna återskapar en närvaro, oavsett om det handlar om privata släktingar eller i historiska figurer. Hon favoriserar kolonet bland skiljetecknet, och skapar en rytm som befriar sig från den släpighet som annars förknippas med den walesiska poesin. Säga vad en vill om den här strofen, men släpig är den knappast:

 

Lägg ordet och köttet åt sidan.

Natten är en syndfri sarkofag,

en rakning utan rispa, en blind mans kyss.

 

Boken innehåller bland annat några fantastiska kärleksdikter, där Elfyn inte spar på krutet när hon undrar varför vi blundar när vi, eh, kommer:

 

            Att röra sig genom mörkret

mot ett ljus. Och varför, inför svårigheter

eller det dagliga slitet, har vi ögonen vidöppna?

Jag kunde aldrig tala så till henne, hon skulle säga

att tryckta ord är som moln av bromsar.

 

Dessa ”moln av bromsar” är en fin bild, svår att få ur skallen. Så som bra poesi ska agera. Tänk på några av Dylan Thomas mest oförglömliga rader, oavsett vad en tycker om honom som person: ”Do not go gentle into that good night … and death shall have no dominion … Time held me green and dying / Though I sang in my chains like the sea …”

 

Elfyns dikter berör de enkla handgrepp som i vissa benådade stunder förenar oss med ett förflutet, att vi i våra handlingar uppnår en kontakt med det förflutna. Det finns gott om andlighet i dikterna, umbäranden som lyfts av det sinnliga, och den magi som kan föra oss ut ur vedermödorna. För om något påminner hon om att poesins funktion är dubbel: både den estetiska, att skänka skönhet, och den etiska, att erbjuda ritualer och mönster.

 

Så blir hennes poesi vägledande och dikterna både medlare och förmedlare. Hon vågar vara anspråksfull och optimistisk i sin tro att det går att åstadkomma något med sina dikter. I en fin ghasel (se Gustaf Fröding för referens) åstadkommer hon också en fin rimflätning med enkla medel, där orden ”armar”, ”marmor”, ”famnar”, ”-stormar” och ”mumlar” binder ihop en oerhört vacker dikt om förlust.

 

En av hennes samlingar heter rentav Murmur (Mumlanden på svenska), som också pekar ut en riktning för poesin i största allmänhet. Elfyn skriver dikter som söker sig inåt, mot den största omsorgen och den största erfarenheten som finns, den som utgår från det egna jaget men som söker kontakt med den yttre världen: ”Sådan är poetens tysta protest: / tillbakadragande. Hänvändelsen inåt – / att förlora, en stund, förlora denna värld.”