Nils-Åke Hasselmark debuterade för 66 år sedan, och har gett ut sexton diktsamlingar. Med skammens rodnad tvingas jag bekänna att jag inte läst honom tidigare, men hans senaste, som utkom sent förra året, har ändå gjort mig nyfiken. Fåradingar är en i sammanhanget onödigt inställsam titel, men nog ska budskapet uppfattas: dikter som nöjer sig med några få rader. Eftersom han nu i mars är månadens poet i P1 kan det finnas fog för en läsning av denna hans senaste bok.
Som en kunde ha väntat sig är dikterna avskalade och renodlade. Han nöjer sig med tre rader i en handfull av dikterna, och får dessa att tangera haikuns format utan att helt ge sig i dess våld: klokt, då haikun är poesins mest uttjatade och överskattade versform. Därför blir Hasselmarks försök inte alls lika platta som den genomsnittliga haikun:
Mörkret kastar ut nät kring mina tankar
drar djupare in vinternatten försilvrat
månsken men visar ingen vackrare dag
Är det finstämt? Jovars, för det mesta, men också med öppningar mot en förtvivlan, som konkretiseras i ovanligt barska bilder. Hasselmark betvingar med sina dikter den gamla klyschan att det ska läsas långsamt – här går det nog lika bra att hasta igenom boken, men också att läsa om den, eller bara öppna den varsom och läsa där du behagar och hur du behagar.
Tålmodigt? Mm, det också, förstås, men ändå investerar Hasselmark i ett slags otålighet, så som en kan förvänta sig att det känns att vara riktigt gammal. Och är det inte en efterhandskonstruktion att läsa in det saktmodiga bara för att vi har tillgång till poetens födelsedatum? Hasselmark skriver en ganska typisk svensk dikt™, där vi kan bocka av natur, väder, miljö, resor, nätter, mörker, våndor, sjölivet …
Koncentrerat? Jo, det ska inte förnekas, de här dikterna bär prägel av det hårt tuktade. Hasselmark riktar sin uppmärksamhet mot livets små stunder av sinnesfrid. Om du har söndagsångest, då kan du trösta dig med att det snart är måndag. Inte för att han uttrycker det så banalt, men kontentan kvarstår. Livet är cykliskt, så varför tror du att plågorna ska hålla på dag ut och dag in när glädjen sannerligen inte gör det. Smärtor ska bara uthärdas, lär oss den här dikten, och det kan vara på sin plats att då och då också lyssna på de äldre.
Hur det då är att åldras skildras klarsynt och utan nostalgi, i rader som nedtecknas av ett öppet undrande ödmjukt diktjag:
När döden kände vittringen
av dig och ditt tillredda liv
där taket redan läcker
men nu blev du allt rädd
fast du hållit dig undan länge
hos de mörka som går i vrårna
Jag känner att jag inte riktigt kan göra rättvisa åt de här korta dikterna. Det är en dikt som säger något om det mänskliga, och det behöver inte ens vara något som vi ska känna igen som uppfordrande eller uppbyggligt. Poesin har andra ärenden att utföra. Men också att min läsning är naiv och orättvis, eftersom jag så länge hållit mig okunnig om hans tidigare göromål. Men det går förstås att ändra på. Biblioteken finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.