Det vore allt för lätt och frestande att raljera över Måns Wadensjös text i Svd idag om romanens alltmer marginaliserade roll i både människans liv och i offentligheten. Men han har ju rätt i det mesta: folk vill inte läsa romaner, i synnerhet inte om de är ambitiösa (samma dag meddelas ironiskt nog att Lars Keplers senaste deckare sålt 200 000 exemplar redan första månaden).
Wadensjös tes blir ännu mer akut om man beaktar poesin, som alltid får nöja sig med ännu färre läsare. Dock vill jag infoga brasklappen att mina texter om diktsamlingar generellt når dubbelt så många läsare som när jag skriver om romaner, men förklara den logiken den som kan …
Jörgen Lind är en av de många poeterna som inte når den stora massan: han är så obskyr att han saknar wikipedia-sida, trots ett flertal litterära priser. Hans poesi är konsekvent i sitt mångstämmiga flöde av röster, även om han i sina senaste två böcker har rört sig mot en mer narrativ poesi. Omslagets virrvarr får mig i förstone att associera till en klänning av Sara Danius, inte minst eftersom den prydde omslaget till dennes bok som kom ut tidigare i höstas på samma förlag. Kikar man närmare ser man dock att det abstrakta mönstret består av högst reella småkryp, insekter och fjärilar. Så lyder titeln också Mott, som ju på ett ungefär betyder svärm av flygfän.
Poesi är det apartas konst, och därför appellerar den till de aparta, höll jag på att säga. Men det är sant att vi är färre, men vi är mer hängivna, vi som läser poesi, och jag är beredd att slå vad om att min läsning av Linds Mott ger ett mer bestående intryck än alla de hundratusentals som läser Kepler-böcker. Detta intryck består i just att den är apart: den utmanar och griper tag. Inte för nöjet i att bete sig annorlunda, utan av nödvändighet: den bästa poesin ser ut som den gör för att den måste se ut så här.
Så här ser den ut: två skrivsätt växlar, turas om att dela utrymme. Dels rätt traditionella dikter sammanknutna till en berättelse som vidareutvecklar den separationstematik som fanns i förra boken Åtel, och dels enradingar med bindestrecksellips [---] av mer kommenterande karaktär. Så fungerar dessa rader både som fragmentariska utsnitt och som beståndsdelar i en större berättelse.
Dessa enradingar kan sägas gestalta titelns betydelse av ”mott”, och utgör en svärm av de rester som förgås. Det är dikter som inbjuder till en kaotisk läsart: här erbjuds också tvära kast i historien, med referenser till förflyttningar för att ge perspektiv till det händelseförlopp som skildras. Olika stadier av förlust klarläggs: ”Det är en våldsammare / längtan inom dig som inte avtar, / en längtan efter något att längta efter / Men du vill inte ta emot mer, / du vill bara komma undan / med det du inte längre kan ge mig”.
I dikterna finns denna rörelse mot olika typer av avfärder tydligt demonstrerad. Lind korsar ett privat innehåll – eller bara det enskilda – med ett allmänt och mer inkluderande, och universellt omfattande. Självhatet färdas rätt in i mörkret, för att tala med Tom Petty. I ett hus bor de kusliga minnena, och ”[d]et dubblerade mörkret”, i en välfunnen bild för hur påtryckande det är att vistas där, med sina påminnelser om att något annat har funnits.
Så arbetar Lind ofta, med hjälp av bilder som låter det abstrakta samverka med det konkreta, för att skapa nya sorts erfarenheter av mer kännbart slag. Att mörkret upprepas, dubbleras, betonar det vemodiga som slår följe med oss. Trots allt finns en ömsinthet i hur Lind tacklar problematiken, och skildringen blir därmed chockerande öppen, helt i avsaknad av befästningar. De mest oskyddade känslorna konkretiseras, men bevarar samtidigt sin mystik.
Gripande och övertygande finns då flera påtagliga dikter, som denna:
Du stavar fram
det främmande i dig Det
långsamma arbetet
när du sluter dig och går in
i din egen förvillelse
Du försöker att härda ut
med det lilla du har
Så att du när som helst
kan packa din väska
och ge dig av De höga
stängslen där ute Några
enkla kroppar som
redan sitter på huk
ute på leråkrarna
Dikterna rör sig mot negationer och utplåningar, tillfällen då allt ska gå oss miste, mot en icke-existens, mot sjukdom, åldrande och glömska. Här fylls synfältet av dessa flygfän, bevingade varelser som poesin alltid varit så förtjust i. Eller så här: Rilkes änglar transformeras till Linds knott.
Liksom den svenska samtidspoesins andra Jörgen, alltså Gassilewski, är Lind som sagt var mångstämmig och med ett idiom som rör sig över flera fält. Det kan vara svårt att hålla dem isär, för båda är sysselsatta med att skildra en skönhet som svider, som gör ont i sin visshet att det vackra alltid måste gå sönder. Hos Lind kan det se ut så här: ”Här finns mörk sång om natten / och ljus sång som ödelägger / den”.
Något som också knyter ihop Gassilewski och Lind är ojämnheten, en medvetenhet om de egna tillkortakommandena. Det är en bristnärvaro som gränsar till självföraktet. Det blir en medveten del av estetiken, att inte späka sig i ambtionen att vara till lags. Jag kan inte nog understryka hur skönt det är att slippa duktighetsnormen som annars tyranniserar så mycket av svensk poesi.
Enligt Marianne Moores berömda dikt ”Poetry”, som tar sin avstamp i en motvilja mot poesin som alla riktiga poeter borde tilltalas av, ska dikten åstadkomma ”imaginary gardens with real toads in them”. Alltså: beskriv gärna fantasins vackra tankekonstruktioner, men glöm inte att inkludera också de krassa inslagen där. Exakt i den traditionen av verklighetsåterskapande verkar Jörgen Lind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.