Att spegla sig i någon annans vatten, Helena Österlund, Nirstedt/Litteratur

Omslaget. Än en gång är det med ett spektakulärt omslag Helena Österlund presenterar sig och exponerar sig. Så var det med fjolårets bok Min sårbara kropp, som var nästan makalöst självutlämnande, en bok jag lite naivt spådde att det skulle bli debatt om. Debatten uteblev beklagansvärt nog i stort sett, men nu har hon redan utkommit med en fortsättning.

Att spegla sig i någon annans vatten har ett omslag som är en pastisch på en av Sara-Vide Ericssons mest kända målningar, ”Liar VI”. Romanens Helena kontaktar konstnären, som får samma funktion som Helena Billgren hade i föregångaren. En samtalspartner. Det visar sig finnas likheter i Helenas och Sara-Vides konstnärskap, men också i deras bakgrunder. Båda har brutit med sina mödrar.

Min sårbara kropp handlade till stor del om hur Helena utforskade sin sexualitets gränser. Det fortsätter i viss mån, men det är inte lika utmanande nu, inte lika utlämnande. Det modiga utforskandet fortsätter, men nu mer inriktat på kvinnligheten, och den roll som siren som funnits tillgänglig. Hon skriver om sirenerna hos Homeros Odysséen, de som med sina förföriska röster lockade sjömän till fördärvet. Helena identifierar sig starkt i denna roll. Vill vara den kvinnan: den farliga förföreskan.

Men hon menar sig sakna sirenernas skönhet, liksom deras sångröst. Mer liknar hon sig vid harpyan, den omättliga sexuella varelsen som väl med Kristevas terminologi kunde kallas abjektet till sirenen. Det planlösa skrivandet visar sig leda Österlunds slagruta mot en genuin utredning, en sökande skrift som vägrar fixera slutsatser, utan stannar vid sina konstruktiva och fruktbara frågor. Där vardagsbestyren blir gagnlösa försök att hålla ihop tillvaron. I sina fiktiva böcker har Österlund tidigare skrivit i gränslandet mellan saga och psykos, och här tar sig de riskabla transformationerna in i privatlivet. Transformationer som är farliga, ja, men också nödvändiga.

Först tänker sig Österlund skriva en novell, men det blir något annat. En bok om Sara-Vide Ericsson? Bara inledningsvis. Mer och mer tar idén om sirenen över. Likaså några spännande möten med ett av litteraturens mest suggestiva spöken: Stephen Kings Carrie White, som Helena diskuterar bland annat moderskap med. Det blir också en diskussion av fångenskap, utifrån hennes roll som älskarinna åt Lukas, som vi känner igen från den förra romanen.

Lukas är Helenas stora kärlek, och i en vacker – men också sorgsen – bild tillämpar hon en liknelse från Strindbergs Fröken Julie. Österlund skriver om grönsiskan i pjäsen – den som väger 12 gram, berättar hon häpet – och klichén om buren som ska fästa fågeln symboliskt vid karaktären Julie. Ja, men också Helena upplever sig leva i en bur, och det blir en gångbar tolkning – buren som ett livsvillkor. Hur hon inte kan undkomma detta öde, att ständigt krypa in i olika burar, när hon inleder relationer. Kanske det är därför hon föredrar de sexuella möten som inte involverar kärlek. För då får buren mer kontur.

Sirenen, harpyan, monstret. Även varulven tillhör de varelser som Österlund avhandlar, initialt utifrån en annan av Sara-Vide Ericssons målningar. Ett av syftena är att utmana den traditionellt inställsamma kvinnligheten. Det stora såret är saknaden efter modern, som juxtapositioneras i saknaden efter Lukas. I viss mån skriver hon en kärleksroman som är lika omöjlig och lika olycklig som Hjalmar Söderberg gjorde med Den allvarsamma leken.  

Det är ett geggande i det egna som Österlund ägnar sig åt, men det blir inte självupptaget. Den narcissism som titeln indikerar är bara halvt bekräftad. Det hon vill är att inkludera sin läsare, som när hon skriver:

                      Hur mycket sorg kan en människa ha?

                      Hur mycket sorg som helst.

                      Jag är en den människan.

                      Är du?

Den typen av appeller slår an något hos läsaren, gör åtminstone mig delaktig. Den förtvivlan som den förra boken gestaltade fortsätter verka, och hon fortsätter skriva ärligt, naket, modigt. Det är inte mindre desperat, inte mindre förtvivlat. Man kunde säga att det är ett unikt skrivande som sopar banan med annan autofiktion och de trendiga sexskildringar som vi kunnat läsa de senaste åren. 

Än en gång visar Österlund med sitt skrivande att hon tillför något nytt. Hon skriver i dialog med läsaren, vill diskutera förbehållslöst de saker som annars gärna tigs ned. Jag var en aning skeptisk till Min sårbara kropp när den anlände i början av förra året, tyckte den gick för långt – men samtidigt ägnade jag resten av året åt att tänka på den, och landade nog i slutsatsen att det fanns ytterst få svenska romaner som var bättre. Att spegla sig i någon annans vatten är en värdig uppföljare – just därför att den fortsätter bejaka det instabila och för att den visar en huvudperson som är helt oskyddad, sårbar och en företrädare för något av det modigaste jag läst inom svensk prosa någonsin.