att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 juni 2019

Prosa i samling, Tor Ulven, Gyldendal


En av förra årets mest remarkabla böcker var den svenska översättningen av Tor Ulvens roman Avlösning. Den var så bra att jag i ett huj införskaffade den digra luntan Prosa i samling, som då samlar den prosa som den inbitne poeten Ulven skrev under sin alltför korta livstid (han tog livet av sig endast 41 år gammal).

Remarkabel var boken bland annat därför att svenska läsare nog känner Ulven som poet i första hand. Avlösning, som långt ifrån är någon konventionell roman utan snarare en slags monolog som till viss del liknar Becketts sena prosa, är den enda renodlade romanen här, bland de sju olika sektionerna, som inrymmer allt från hyfsat konventionella novellsamlingar till fragmenterade textstycken och essäer om poesi, bland annat René Char, som Ulven också översatte till norska, och Beethoven och Freud, med flera.


Det är en böljande, kretsande prosa, som ofta återkommer till samma tema: döden, sjukdomar, skröplighet. Som nyckelord kunde ”svävande” fungera: det är ett ord som upprepas, och blir en slags nyckel, genom att vara så mångtydigt. Det handlar om det som inte kan genomföras, det lönlösa, och uppgivenheten som drabbar människan när vi når insikt. Vädret är antingen kväljande hett eller skärande iskallt – aldrig normaliserat, utan alltid extremt, ogästvänligt mot de stackars individerna. Men förresten, det är som att Ulven saknar förmågan att gestalta människor och människoöden – hans karaktärer är kringskurna, genskjutna, begränsade av yttre och inre vanmakt.  

Döden, ja. Det finns i en av novellerna, ”Gitt”, en karakterisering av döden som blir både vacker och otäck: ”Det gis egentlig bare tre hovedformer for død: den som rammer hjernen, den som rammer hjertet, den som rammer lungene; lungene, som ikke tenker, hjertet, som ikke tenker, hjernen, som tenker.”

Det är med filosofens blick Ulven skriver. Vad betyder då det? Han anlägger en kritisk, ifrågasättande metod när han tar sig an det oansenliga livet. Vardagen, som det brukar heta. Han gör det med en minutiös detaljrikedom, en katalogisering av livet, och det åskådliggör förnimmelsen av att inte höra ihop med tillvaron. I en lika dråplig som självklar analogi går en man i skogen och föreställer sig att skogen byter plats med passagerarna: uppe i luften flyger nu planet fyllt av skog, medan flygstolarna placeras på var sin sida om en stig i skogen, och flygvärdinnor serverar drinkar till passagerare som reser ”på stället”, i takt med jordens rotation eller bara med tiden.

Fantasi och verklighet går samman när Ulven skänker utrymmet åt saker, åt ting, objekt. Då kan det fina lagret potatisstoft liknas vid ”grå kanel”. Men även över det kroppsliga finns en närgången, intim blick, som kombinerar nyfikenhet med bävan, i de flertaliga skildringar av kvinnors underliv. Man kunde säga att det är måleriskt, bara man är beredd att ge det en ny definition.  

Negationer och parenteser utnyttjas till fullo, med precision och med det som förr brukade heta ackuratess. Genom att fokusera på det som sker vid sidan av får vi korn på allt som försiggår, både det tarvliga och det praktfulla. Händelserna blir därmed både välartade och missunnsamma. Medan andra författare utnyttjar in medias res-greppet – att inleda mitt i handlingen – som en medveten teknik är det för Ulven frågan om något annat, något mer avgörande: han inleder in medias res, ja, men han behåller den där osäkerhetskänslan, och låter inte läsaren andas ut i sin kartläggning av intrig och plot. Så i stället för att på gängse sätt bromsa in fortsätter han i det abruptas fotspår och behåller således det omedelbara intrycket, det oförställda.

Det är ett skrivande som tar ned alla visioner på jorden. Det vackra kontrasteras mot det fula, eller mer som att det fula utjämnas och blir en del av det vackra: inte på så sätt att det vackra förfulas eller smutsas ned, utan mer i konstaterande satser att de måste samverka. Och man kommer inte undan. Man är lika fast vid det egna som man är fast vid de andra, och även frånvaron är närvaro, i en slags pendlingsrörelse, där frånvaron inte behöver ges negativa konnotationer, utan ses som något att eftersträva – både estetiskt och mänskligt, för det ingår i Ulvens projekt, att skildra det mänskliga, som också Janike Kempevold Larsen beskriver det i sitt fina efterord: ”Hos Ulven er det paradisiske knyttet till negativa kategorier – det bevisstløse, det nøytrale, forsvinningen og mørket – og det er knyttet til forestillingen om noe annet”.  

Till det unika med Ulven hör också detta: han ser. Han är både explicit och implicit den som ser utan att bli sedd, och som läsare märks denna generositet, i det att innehållet slår an så hårt – drabbar så hårt, i skildringar som man erfar handlar om en själv. Något annat än identifikation, utan mer upplevelsen av att alltså bli sedd.

Detta gestaltas tydligt i essädelen, som alltså behandlar poesi generellt, men också René Char, som Ulven skriver om på ett sätt där det blir tydligt att han också illustrerar sin egen poetik: ”Når Char kan kalles en dunkel dikter, er det antagelig fordi han ikke forsøker å bortforklare mörket, men anerkjenner det, har det som ressurs.” När Ulven skriver om poesi är han pragmatisk och liknar poeten vid en skräddare, en flygfabrikant. Han demonstrerar också att i gynnsamma lägen är poeten en utsökt läsare, även om han måste tillgripa det med hans egna förslag ”kioskmetafysiska” ordet intuition, för att nå fram till sina slutsatser. Då kan poesin tillfredsställa ett oändligt behov och nå det omöjliga. Det må låta pompöst med så stora ord, men det är också uppmuntrande med anspråken. 

Ett tips till svenska förlag är att sikta in sig på den här samlingens första bok, Gravgaver, som är det som i högst grad kan marknadsföras som en roman. En längre berättelse från 1988, som kan läsas som en förstudie till Avlösning. Men det är också aningen vemodigt att läsa flera av texterna i Ulvens samling, de flesta tillkomna på tidigt 90-tal. För 25 år sedan fanns alltså förutsättningarna att skriva så här experimentellt, men också ambitiöst. Det är en mer vågad litteratur, som litar mer på läsaren.

Vi inbillar oss att vår egen epok är en guldålder, men när jag läser Ulven börjar jag undra om inte den guldåldern redan har passerat. Åtminstone fanns det då en offentlighet som tog litteraturen på allvar, medan böcker nu måste ha agendor, vara säljbara för stunden och behandla ämnen som går genom rutan, och inte vara – som här – tidlösa dokument, skrivna för (om det högtravande uttrycket tillåts) evigheten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar