Elisabeth Grate Bokförlag huserar de två
franska Nobelpristagarna J.M.G. Le Clézio och Patrick Modiano, och utger i
första hand samtida fransk litteratur. Kanske en av mina personliga favoriter,
Nina Bouraoui, blir deras nästa? Vad som kännetecknar mycket av deras utgivning
är romaner som speglar de konflikter som uppstått i det franska samhället till
följd av möten mellan olika kulturer.
Det finns en
språklig frenesi i Abdellah Taïas romaner, som han laddar med lika mycket
erotisk utlevelse som våldsam död. Språket speglar innehållet, och i sin senast
utgivna bok på svenska, Den som är värd
att bli älskad, berättas historien om Ahmed, liksom författaren född i
Marocko men bosatt i Paris.
Romanen består av
fyra längre brev, och vi rör oss kronologiskt bakåt i tiden, från 2015 tillbaka
till 1990, där han är tonåring. Breven visar i tur och ordning hur ens
personlighet formas av de livsval man gör. I det brev Ahmed skriver till
kärleken Emmanuel gör han så ett av sina mest ödesdigra val. I det sista brevet
får vi äntligen veta varför han som vuxen ger ett så vilset känslokallt och
förhärdat intryck.
Genom hela den här
historien blir känslouttrycket hårt, och liknar ett öppet sår. Ahmeds
frustration är påtaglig och försvarslös. Jag gillar det här, och kan ibland
känna att det är det här som är romanens förtjänst, att den som ingen annan
konstform kan lära hur man ska leva. Med nästan kuslig precision skriver Taïa inifrån
kolonialmaktens franska, som han i breven hetsar mot med den underkuvades
tendentiösa men rättmätiga trots. I kärlekshistoriens kroppslighet och
sinnlighet finns en närvaro och energi som visar hur viktigt det är med ett
hem, med ett språk, och inte minst att man är varsam med sina egna minnen.
Den har en
dramatisk inledning, Anny Romands roman Tystnaden
före skräcken. En vuxen kvinna söker upp sin far. Strax innan hon föddes
separerade föräldrarna, och pappan har bildat ny familj på eget håll. Nu står
hon i romanens inledning och ska ringa på dörren till den far som hon aldrig
tidigare har träffat: tystnaden före skräcken.
Romanen berättar
dels om mötet mellan den ängsliga dottern och fadern och dels om den unga
modern, och de svårigheter hon mötte som ung mor. Men det blir inget riktigt
möte med den far hon längtat efter så mycket, då han är sluten i sin egen
värld, troligen på grund av demens. Så själva urladdningen saknas, och det
viktiga blir i stället hennes mammas historia, framför allt i skildringen av de
svårigheter hon stöter på som utvandrad kvinna från Armenien.
Romand berättar sin
historia lågmält. Kvinnans temperament är mer präglat av sorg än ilska. Det
blir också en roman om läsningens betydelse: inte som substitut, utan som
nödvändighet för att livet ska bli fullbordat. Vad kvinnan saknar är det sista
kapitlet i sin livsberättelse. Det må låta som en kliché om livets historia,
men Romand ger den slitna framställningen viss lyster. Konventionellt skrivet,
men ändå ganska raffinerat.
Nioårige Ärtan lever
med sin alkoholiserade mor, efter att pappan har sjappat. Efter att ha
vådaskjutit henne till döds hamnar på barnhem. Där upptäcker han vänskap hos de
andra barnen, i synnerhet flickan Camille. Hon plågas av sin elaka moster, som
blir romanens enda elaka inslag. Desto snällare är personalen på barnhemmet,
och polisen Raymond, som behandlar Ärtan som sin egen son. Därmed kan det
trasiga lappas ihop, om än inte utan besvär.
Det här är en udda
bok: ofta rolig, men förstås också lika sorglig. Allt är skildrat ur Ärtans
storögda perspektiv, och det är gott om absurda inslag. Trots att romanen är
stiliserad till max (den blev leranimerad film för två år sedan) är den fullt
mänsklig, och det är lätt att tycka om Ärtan och hans kompisar, som när de i
skidliften ser ett annat barn få alla sina knappar knäppta av en kvinna: den
mamma de själva inte längre har i sina liv. Det är också en roman som visar att
det går att göra komedi av allvarliga ämnen – men bara om hjärtat sitter på
rätta stället.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/8 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.