I John Ashberys dikter finns ett tilltal som
är både behärskat och besvärligt, både självbiografiskt och mystifierande. Det
är lika intelligent som det är känslomässigt, och ibland rentav
förtröstansfullt.
I den amerikanska
1900-talspoesin träter två skolor med varandra. Dels den öppet självbiografiskt
bekännande skolan, representerad av exempelvis John Berryman och Anne Sexton,
och dels den mer distanserat berättande skolan, representerad av exempelvis
Elizabeth Bishop och Wallace Stevens. Vilken man föredrar är en smaksak: stor
poesi lyckas för den delen överskrida gränser, och befinner sig oftast i båda
lägren.
Till de riktigt
stora poeterna hör John Ashbery (1927-2017), och det är inte helt lätt att säga
att han skriver antingen självbiografiskt eller distanserat opersonligt. Nu kan
man läsa ett generöst urval på svenska ur tretton av hans diktsamlingar i boken
Dikter, med fyra olika översättare.
Ibland kan Ashbery
låta chockerande avslöjande, ibland bara tillkrånglat kryptisk. Han blandar
också tankeskärpa med att tillåta sig vara disträ – något som kan uppfattas
charmigt, eller störande. Här finns en blandning även av tankedikt och
upplevelsedikt, där det är lika mycket känsla som förnuft.
De mest spännande
resorna är de som företas inombords – in i det egna psyket, som utforskas utan
att det blir för självbiografiskt. Den form av behärskning Ashbery odlar är nog
det som fått många av dikterna att åldras med behag (de äldsta är från
50-talet). För det är en behärskning som unnar sig diskreta inblickar i ett
psyke.
Som han skriver i
den långa dikten ”Skridskoåkarna”: ”Allt ändar i ett leende någonstans. /
Anteckningar att göra om allt detta / och du kan se i mörkret, till vilket
natten / utgör en fortsättning av din extas och din förskräckelse.”
Det är just de
långa dikterna som är något av Ashberys signum, och det är imponerande hur han
lyckas behålla koncentrationen genom flera hundra rader. Även om översättarna
generellt har gjort ett gott jobb blir det svenska idiomet ibland något för
högstämt litterärt. Att läsa Ahsbery i original innebär ofta en häpnad över hur
talspråklig han låter. Den som bäst fångar detta svåröversatta tilltal är
Ragnar Strömberg, som översatt den långa ”En våg”.
Något annat som
kännetecknar dikterna är att Ashbery är lärd utan att känna sig nödgad att
docera. På så sätt kan han påminna om en Lars Gustafsson på sitt mest
uppsluppna humör, där det finns utrymme för ett och annat lågmält skratt. Inte
för att Ahsbery alltid är munter. Dock finns en förtröstan här, som visar att
hur tryckande omständigheterna än är finns det något som tar hand om oss: ”att
somna före kvällen och sova långt in på natten / Som alltid lirkar ut oss,
slätar ut vår oro och stoppar oss i säng igen.”
Som helhet är det
lite snålt att urval gjorts från endast fem böcker från Ahsberys sista trettio
produktiva år. Jag hade gärna läst fler av de riktigt starka dikterna därifrån.
Å andra sidan innehåller denna tjocka bok så många av hans fina långa dikter
att det är synd att klaga.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 21/8 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.