Pappaklausulen, Jonas Hassen Khemiri, Bonniers

I sin nya roman skriver Jonas Hassen Khemiri om familjen och de inre slitningarna mellan dess medlemmar. Det är en dråplig saga, som lyckas gestalta både familjemedlemmarna och samhället på ett helgjutet och underhållande sätt.

Det finns mycket att gilla hos Jonas Hassen Khemiri. En av de saker jag fastnat för är hans oförutsägbarhet, att han med varje ny bok lyckas återuppfinna sig själv som författare, att han växlar in på ett nytt spår (eller flera). Men också att han alltid lämnar mig efter avslutad läsning med frustration, känslan att jag inte riktigt lyckas greppa vad han har berättat om. Att det finns mer att upptäcka, något som får mig att vilja läsa om romanerna två, tre gånger.

Till det yttre liknar den nya romanen Pappaklausulen en uppföljare till hans bästa roman Montecore från 2006. Återigen är det relationen mellan en far och en son som står i centrum, och återigen lattjar Khemiri med ens föreställningar om verkligheten och vad som går sanningens ärenden och vad som kutar i fiktionens osnitslade bana. Vill man lära sig vad en opålitlig berättare är finns knappt bättre ställen att leta än här.

Som vanligt består persongalleriet av karaktärer fulla av skavanker. Sonen är tvåbarnsfar, neurotisk till bristningsgränsen, med en dålig relationen med flickvännen. Dottern är gravid, och har i sin tur en dålig relation med sin pojkvän. Med sedvanlig flyhänthet och flinka fingrar byter Khemiri konstant berättarperspektiv.

Ett av perspektiven tillhör den förlupne pappan, som sjappat till hemlandet. ”Pappaklausulen” innebär ett kontrakt där han tillåts övernatta på sonens kontor när han är i Sverige. Nu vill sonen bryta klausulen, tycker att pappan ska klara sig själv.

Genom romanen är jag irriterad på denna son, som är så ängslig i sin relation när han utför hushållsbestyr och förväntar sig applåder för detta. Det hör till Khemiris storhet att han lyckas ge hans beteende en trovärdig förklaring, utan att det blir övertydligt. När pusselbitarna faller på plats kan man bara berömma författaren för att skapat en så övertygande romanfigur.

Tyvärr finns det en hel del att ogilla också hos Khemiri, så även denna gång. Jag är lite skeptisk till hans magiska realism, som här inkluderar ett spöke. Likaså kunde han ha avstått från att även inkludera de små barnen i sin iver att skildra förloppet från allas perspektiv. När han låter ettåringen komma till tals får det mig att tänka på 80-talsfilmen Titta han snackar där Bruce Willis gav röst åt ett spädbarn. Det är inte ett gott betyg till Khemiri.

Å andra sidan tycker jag att Pappaklausulen landar på fötterna, dels tack vare Khemiris pålitliga vilja att ge det svenska kynnet små pikar precis där det smärtar som mest, och dels tack vare att han lyckas skriva samtidslitteratur som balanserar sitt politiska driv med påhittighet och snillrika halvsanningar. Och han lyckas gestalta allt från farfaderns självupptagenhet till småbarnens nyfikenhet, måste jag en smula motvilligt erkänna.

Här har vi den svenska litteraturens stora förnyare, med en unik förmåga att ingjuta energi och spänst i sin prosa. Det handlar inte direkt om berättarglädje, för han är ingen författare som smickrar och smeker läsaren medhårs. Mer är det en fråga om att utmana vår syn på fiktion, på hur verkligheten formas.

Anledningen är att Khemiri inte plockar upp något aktuellt samhällsproblem och stöper om det i en för läsaren lättigenkännlig form. Snarare är det frågan om att han väljer ämnen vi inte redan har behandlat i samhällsdebatten, och det är därför det är en så uppfriskande erfarenhet att läsa honom.

Jag är omåttligt imponerad av denna Khemiris femte roman, kanske just därför att det är ett sätt att skriva som drivs av rastlöshet, av oro, av något som inte kan fixeras. Därmed liknar det verkligheten, hur mycket författaren än jonglerar med språk och verklighetsuppfattningar. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 31/8 2018)