Den som är värd att bli älskad, Abdellah Taïa, översättning Håkan Lindqvist & Davy Prieur; Tystnaden före skräcken, Anny Romand, översättning Anna Säflund-Orstadius; En ärthjärnas självbiografi, Gilles Paris, översättning Ragna Essén & Rasmus Erlandsson, Elisabeth Grate

Elisabeth Grate Bokförlag huserar de två franska Nobelpristagarna J.M.G. Le Clézio och Patrick Modiano, och utger i första hand samtida fransk litteratur. Kanske en av mina personliga favoriter, Nina Bouraoui, blir deras nästa? Vad som kännetecknar mycket av deras utgivning är romaner som speglar de konflikter som uppstått i det franska samhället till följd av möten mellan olika kulturer.

Det finns en språklig frenesi i Abdellah Taïas romaner, som han laddar med lika mycket erotisk utlevelse som våldsam död. Språket speglar innehållet, och i sin senast utgivna bok på svenska, Den som är värd att bli älskad, berättas historien om Ahmed, liksom författaren född i Marocko men bosatt i Paris.

Romanen består av fyra längre brev, och vi rör oss kronologiskt bakåt i tiden, från 2015 tillbaka till 1990, där han är tonåring. Breven visar i tur och ordning hur ens personlighet formas av de livsval man gör. I det brev Ahmed skriver till kärleken Emmanuel gör han så ett av sina mest ödesdigra val. I det sista brevet får vi äntligen veta varför han som vuxen ger ett så vilset känslokallt och förhärdat intryck.

Genom hela den här historien blir känslouttrycket hårt, och liknar ett öppet sår. Ahmeds frustration är påtaglig och försvarslös. Jag gillar det här, och kan ibland känna att det är det här som är romanens förtjänst, att den som ingen annan konstform kan lära hur man ska leva. Med nästan kuslig precision skriver Taïa inifrån kolonialmaktens franska, som han i breven hetsar mot med den underkuvades tendentiösa men rättmätiga trots. I kärlekshistoriens kroppslighet och sinnlighet finns en närvaro och energi som visar hur viktigt det är med ett hem, med ett språk, och inte minst att man är varsam med sina egna minnen.

Den har en dramatisk inledning, Anny Romands roman Tystnaden före skräcken. En vuxen kvinna söker upp sin far. Strax innan hon föddes separerade föräldrarna, och pappan har bildat ny familj på eget håll. Nu står hon i romanens inledning och ska ringa på dörren till den far som hon aldrig tidigare har träffat: tystnaden före skräcken.

Romanen berättar dels om mötet mellan den ängsliga dottern och fadern och dels om den unga modern, och de svårigheter hon mötte som ung mor. Men det blir inget riktigt möte med den far hon längtat efter så mycket, då han är sluten i sin egen värld, troligen på grund av demens. Så själva urladdningen saknas, och det viktiga blir i stället hennes mammas historia, framför allt i skildringen av de svårigheter hon stöter på som utvandrad kvinna från Armenien.

Romand berättar sin historia lågmält. Kvinnans temperament är mer präglat av sorg än ilska. Det blir också en roman om läsningens betydelse: inte som substitut, utan som nödvändighet för att livet ska bli fullbordat. Vad kvinnan saknar är det sista kapitlet i sin livsberättelse. Det må låta som en kliché om livets historia, men Romand ger den slitna framställningen viss lyster. Konventionellt skrivet, men ändå ganska raffinerat. 

Nioårige Ärtan lever med sin alkoholiserade mor, efter att pappan har sjappat. Efter att ha vådaskjutit henne till döds hamnar på barnhem. Där upptäcker han vänskap hos de andra barnen, i synnerhet flickan Camille. Hon plågas av sin elaka moster, som blir romanens enda elaka inslag. Desto snällare är personalen på barnhemmet, och polisen Raymond, som behandlar Ärtan som sin egen son. Därmed kan det trasiga lappas ihop, om än inte utan besvär.

Det här är en udda bok: ofta rolig, men förstås också lika sorglig. Allt är skildrat ur Ärtans storögda perspektiv, och det är gott om absurda inslag. Trots att romanen är stiliserad till max (den blev leranimerad film för två år sedan) är den fullt mänsklig, och det är lätt att tycka om Ärtan och hans kompisar, som när de i skidliften ser ett annat barn få alla sina knappar knäppta av en kvinna: den mamma de själva inte längre har i sina liv. Det är också en roman som visar att det går att göra komedi av allvarliga ämnen – men bara om hjärtat sitter på rätta stället.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/8 2018)