Det finns mycket som är bra med USA, något som kan
vara värt att påminna sig om just nu när dess president trollbinder oss med
sina infantila och farliga budskap. Men landet har traditionellt inte varit bra
på att hantera svaghet. Det är väl också en av baksidorna med ett samhälle som
i så hög grad byggs på mätbarhet, konkurrens, tävlan. Att öppet tala som sina
personliga brister är ett tabu.
Ett tabu Melissa Broder bröt mot när hon på twitter
startade kontot @sosadtoday, och sedan röjde sin identitet. Hon är poet, men
försörjer sig också på att skriva horoskop. På twitter kunde hon få utlopp för
berättelser om panikångest, droger, depressioner och … ja, svaghet, helt
enkelt.
Sedan många år lever hon nyktert, men ångesten och
depressionerna är förstås kvar. Hon inleder med några chockerande och närgångna
avslöjanden – pinsamma vanor och beteenden, en dos av det som förr kallades ”TMI”.
Tidigt får vi inblick i en typisk missbrukarpersonlighet, med ätstörningar,
sexstörningar, och det kan vara så enkelt att då måste självmedicinering
infalla. För hur ska annars ens kaotiska inre hanteras? Problemet är en ”överaktiv”
hjärna.
Det finns i Broders tilltal en tydlig ”I don’t care”-attityd
som verkar vara snodd rakt av från The Ramones. Fler borde ha den attityden –
kanske vi skulle prata mindre om ”duktiga flickor” då. Nej, jag vill inte
undervärdera behovet av att vara duktig för att ta sig någonstans, så som
samhället är uppbyggt, men vi får kanske ett friskare samhälle om vi ökar
toleransen för vad det duktiga består av. Problemet är att vi nu bara har ett allenarådande duktighetsideal, och
det är tråkmånsens tyranni.
”Jag är en ytlig kvinna med djup”, säger Broder.
Hon skriver något som i likhet med många andra amerikanska författare rör sig i
gränserna mellan essä och självbiografi. I strikt mening har det inte mycket
med essän att göra, utan det blir mer av privata anekdoter. Många personer
passerar revy, förlåt mig om jag inte lyckas hålla reda på dem. Hon har sex med
många av dem – en del är fula, vilket hon är noga med att påpeka.
Det är förstås uppenbart att hon använder sex för
att döva sin ångest, så boken handlar i många stycken mer om sex än om ångest.
Men det handlar också om internet, om dess försåtliga lockelse. Tyvärr får Broder
ofta ett väl raljant tonfall när hon skriver om de personliga missödena. Givetvis
ska det väl ta udden av allvaret, och det kan vara en smaksak om jag föredrar
mindre tvära kast mellan olyckans djup och euforins kickar.
Hon blir en (tids)typisk bekräftelsejunkie. Då och
då petar hon i en dödsångest, och jag hade nog önskat att hon hade stannat där
lite längre, funderat mer på vad den dödsångesten innebar. Då hastar hon vidare
till någon banal truism om att ”vi måste
lära oss bli självständiga internetanvändare”. Även en längre utläggning om sin
kräkfetisch och ett onödigt försvarstal för Botox kunde jag ha avvarat.
Desto bättre fungerar bokens näst sista kapitel, om
makens sjukdom. Maken har tidigare hållit sig gömd, men går motvilligt med på
att nämnas bara han får heta Ron Jeremy – ett typiskt exempel på vilken nivå av
skämt boken håller sig med. ”Ron” har ett trasigt immunsystem. Här blir boken
brännbar på riktigt, och Broder slår av på den flåshurtiga takten och blir mer
nyanserad – inte minst när hon redogör för deras öppna äktenskap och dess
konsekvenser.
Hur tar sig då Broder ut ur drogberoendet? Delvis
med hjälp av yoga, eller meditation. Samt en del ockultism (medier, tarotkort).
Detta efter att i princip ha testat allt, inklusive mer konventionell religion.
Mer konventionell ockultism, som kristaller, fungerar inte särskilt bra.
Broders stil är slängig, sjavig, vårdslös och
otuktad. Det är en stor del av behållningen, detta pratiga tilltal, samtidigt
som det blir tröttsamt och lite andfått. Så här skriver nästan alla amerikanska
essäister: energiskt, som om textytan vore en gräsplan och meningarna
amerikanska fotbollsspelare som stångas mot varandra i sin jakt på den ovala bollen. Det är en hård och
svettig text, helt enkelt, med ett malande som aldrig slår av på takten.
Jenny Högströms översättning är nog duglig, även om
den i all hast bevarat lite väl mycket av anglicismer från originalet. Det kan
å andra sidan även det vara tidsandans fel, då det här är en bok som berör det
typiskt amerikanska, något vi inte riktigt har fått svenska glosor för, och
inte heller lär vi få dem. Det är bara att acceptera att amerikanskan håller på
att annektera vår svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.