Artiklar: 7 stycken. Det har dels varit tips på konserter och
sportlovstips, om Oscarsgalan, schlagerfestivalen, våldtäktskulturen, samisk
kultur, samt Astrid Lindgren. De senare skrivna av suveräna Jenny Maria
Nilsson, Ann-Helen Laestadius, och vietnamesiska romanförfattaren Han Kang. Att
hon skriver om Astrid Lindgren är glädjande –texten är ett långt föredrag från
Oslo litteraturhus i februari i år, och handlar om hur Bröderna Lejonhjärta lärde henne förstå massakern i Gwangju 1980,
det som senare skulle bli den ypperliga romanen Levande och döda. Det är också glädjande att Laestadius skriver om
samerna, med större insikt och förståelse än om någon annan kulturjournalist
skulle ha gjort det. (DN hade 12 stycken artiklar. Men de ger ju ut Kulturen
som daglig bilaga, och har fler sidor att fylla.)
Debattartiklar: 2 stycken. De har handlat om Sverigebilden
(aktualiserat av Trumps utspel), och om hur svenska ungdomar väljer bort tyska
språket för att de tycker att det räcker med engelskan. Båda var intressanta,
även om den om språket slog in de öppnaste av dörrar. (DN hade 9 stycken
debattartiklar. Jag har glömt alla.)
Intervjuer: 3 stycken. Samtliga från söndagsmagasinet. En sångerska, en
skådespelerska, samt två filmbröder. (DN hade 7 stycken intervjuer. Då jag
generellt tycker intervjuer är tämligen överskattat kan jag tycka att 3 är
nog.)
Krönikor: 8 stycken. Det sedvanliga med en om dagen, samt en
språkkrönika, eller ”språkspalt”. Några av mina favoriter i SvD den här veckan är
Josefin Holmström, Margit Richert och Andres Lokko. Inte för att jag egentligen
håller med dem mer än de andra – den krönikör jag kommer att sakna mest från DN
är ju Croneman, som jag typ aldrig håller med. (DN hade också 8 krönikor.)
Recensioner: 24 stycken. Bara lite drygt hälften av
DN:s antal.
Böcker: 6 stycken.
Åtminstone verkar bokrecensioner prioriteras högt. Böckerna var romaner av Enrique
Vila-Matas och Sorj Chalandon, en ungdomsroman av Janne Lundström, en Jörn
Donner-bok av Jörn Donner, sakprosa om det kulturella minnet, samt en
dubbelrecension med en bok av och om Karin Ek, bortglömd svensk romanförfattare
från relativt tidig modernism. Stor spridning, men generellt är recensionerna i
SvD snäppet vassare än i DN. Hur kan det vara så? Jag tror det beror på
konkurrensen. Visst, många skickliga kritiker skriver i DN också, men det
verkar finnas en annan mentalitet i SvD. Eller om det bara är för att
bokrecensioner prioriteras högre? Det allra mest glädjande var att
sakprosaboken recenserades av Gunilla Kindstrand, som nu börjar som kritiker i
SvD. Hennes insats som programledare för Svt-programmet ”Röda rummet” på
90-talet är oöverträffad. (DN hade ”7 stycken”, lite svårt att räkna med alla
dubbelrecensioner. Med tanke på att DN:s sidantal under en vecka överstiger
SvD:s borde väl DN kunna ha fler bokrecensioner än så.)
Film: 5 stycken.
Teater: 5 stycken.
Konst: 4 stycken.
(Två av dem var recensioner av dubbla utställningar.)
Dans: 2 stycken.
Klassisk: 1
stycken.
Jazz: 1 stycken.
Det var alltså en skiva, ingen konsert. Alltså veckans enda skivrecension,
vilket ju är lite njuggt. Fast Andres Lokko skrev om veckans viktigaste skiva,
av Stormzy, så det är väl ok.
(DN hade totalt 42
stycken recensioner.)
Essäer: 7 stycken. SvD har i 99 år haft sitt Under strecket, med dagliga essäer om samhälle och kultur. I veckan har det handlat om energikällor, tid, debatteknik, Berlins historia, Trump X 2 (om likheter med föregångaren Jackson, och om America First och diplomati), samt om Martin Scorsese. Jag vet att DN ibland har något som de kallar "Helsidan", men det sker sporadiskt. Att varje dag ha en fördjupande text i essäform är unikt för Sverige.
Essäer: 7 stycken. SvD har i 99 år haft sitt Under strecket, med dagliga essäer om samhälle och kultur. I veckan har det handlat om energikällor, tid, debatteknik, Berlins historia, Trump X 2 (om likheter med föregångaren Jackson, och om America First och diplomati), samt om Martin Scorsese. Jag vet att DN ibland har något som de kallar "Helsidan", men det sker sporadiskt. Att varje dag ha en fördjupande text i essäform är unikt för Sverige.
Jag har börjat
prenumerera på SvD den här veckan. Det är ju lite besvärligt att man för att
komma till kulturdelen på vardagarna måste bläddra förbi en förskräcklig mängd
sidor om ekonomi. Turligt nog är de sidorna i en annan färg, så man får väl
lära sig undvika dem. På lördagen var det fler sidor kultur, och på söndagana
alltså ett helt magasin. Det är ju på söndagen man har tid att läsa sin
morgontidning. Om ett tag kommer jag att vara lika förbannad på SvD som jag har
varit på DN de senaste åren.
"Om ett tag kommer jag att vara lika förbannad på SvD som jag har varit på DN de senaste åren. "
SvaraRaderaDet ser jag fram emot :)
Hälsningar,
Håkan Lindgren