Den fjärde antologin i poesiserien ”Blå blixt”
erbjuder debutanter som skildrar livet här och nu. Åtminstone en av dem kommer
att bli läst av många.
En oskriven regel lyder att kritiker ska låta bli
sågen när de bedömer debutanter. Här framför mig ligger antologin Ingen rök utan eld, utgiven i Brombergs
satsning på debuterande poeter, i serien som heter Blå blixt. Tar jag på mig
silkeshandskarna nu när jag ska bedöma de åtta poeterna i boken?
Nja. De tre tidigare utgåvorna i serien har
nämligen varit smått ypperliga, och bjudit på i stort sett färdiga poeter. En
handfull av dem har också raskt blivit publicerade med egna böcker. Därför
tycker jag man kan höja kraven. Dessutom är den yngste i denna samling 29 år,
så de är inga duvungar direkt.
Ett generellt problem med orutinerade poeter är att
förebilderna lämnar så tydliga spår i texterna. Att Caroline Seung-Hwa Ljuus
dikter är skrivna i versaler är antingen bara Yahya Hassan-epigoneri eller kaxigt
kurage. Hennes bidrag inleds med en konventionell adoptionshistoria, men
utmynnar i något större och allvarligare. Så motiveras versalerna av en
aggressivitet som har mer med henne själv att göra än ett beroende från Hassans
enormt framgångsrika diktsamling från 2013.
Om det kan svaja till här och där på grund av att
poeterna inte ännu hittat fram till en originell röst kompenseras det i viss
mån av entusiasmen. Dessutom har många påtagligt lätt att förankra sina dikter
i ett nu – något somliga etablerade poeter kunde se och lära av. Kort sagt:
skriva dikter som rör sig bland nutidens frågor.
Här förmedlas erfarenheter av skilda slag.
Kristoffer Ehrnström Lundqvist Bey skriver om häktet, Lisa Gidlöf om
graviditeten, Hanna Asp om uppehållstillstånd och utvisningar, Emma Rolén om
prekariatet, och Lisa Zetterdahl om sorgearbete.
Kontentan av det? Jo, för all del: ibland undrar
jag om det är för ojämnt eller inte tillräckligt ojämnt. Det vill säga, att
enskildheter kan vara skickligt skrivna, men helheten lite väl utslätad.
Det kan också bli för mycket berättande. Här
dominerar diktsviterna, med sina registrerande partier som lite väl ofta liknar
dagboken: ”klockan 07.30 / hoppar jag upp på cykeln / väl framme vid jobbet /
hänger jag av mig / hälsar på kollegorna / går till mitt skrivbord / sätter
igång datorn” (Asp).
Störst intryck gör Yolanda Aurora Bohm Ramirez. Det
är kampdikt, tydligt skriven för att framföras, och hens stundtals sökta rim
hittar ändå fram till ett allvar. Dikterna
illustrerar självhat och stolthet med starka ord
som bärs av en hårtslående puls: ”De säger att det här ansiktet / bara är smink
och lögn, / men jag slåss varje dag / för min rätt att finnas”.
Är du det minsta intresserad av poesi får du
förbereda dig på rader som dessa: ”Så jag följer samma spår och / min kropp
följer samma frågor; / den är mitt tempel och min tvekan, / fast i frälsning
och förnekan”.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/2 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.