Katt People, foto Julia Lindemalm, text Annina Rabe, Modernista

För något år sedan cirkulerade på internet några klipp på katter som överraskades av en gurka som någon smög fram bakom dem och som fick katterna att göra ett skutt rätt upp i luften. Antar att många skrattade åt dessa klipp, och det torde finnas ett behov hos människan att då och då göra sig lustig över katten – för den delen var det ju inget kul med klippen, eftersom situationen bara stressade upp katterna i onödan. Även vi människor ogillar främmande inslag, och gör förstås värre saker än att skutta rätt upp i luften när vi konfronteras med dem.

Ändå skulle jag tro att få saker gör människor så välvilligt inställda som katter, och i synnerhet bilder på katter. Därför gör katterna – eller, jag borde säga ”katten” – sådan succé på internet. Men är de så himla gulliga egentligen?

Nja, menar Annina Rabe, som skrivit en kort essä till Julia Lindemalms fotobok Katt People. Även den gulliga kattungen har klor, och för egen del glömmer jag inte vilken chock det var att första gången se en katt leka med maten, en infångad råtta. Inte för att vara grym, utan för att dess natur ju har nyfikenheten som förnämsta egenskap. ”Vad händer om jag sliter lite i bytets sida? Jaså, då låter det så, det var intressant …”

Rabe skriver om kärleken till katter, och använder just det ordet (inte ”intresset”). Hon skriver engagerat om det ojämlika förhållandet mellan katt och människa, att det är en relation som människan bara kan förlora. Men det är gott så, och jag är övertygad om att alla vi som gillar katter finner oss i detta. Alternativet är att skaffa hund.  

Med bakgrund i forntida Egypten har vi vördat katten, även om medeltidens katoliker försökte skylla djävulska beteenden på de fyrbenta gynnarna med svansen i vädret. Varför då? Kan de ha provocerats av kattens integritet? Rabe kopplar gamla kulter med den nutida internetkulten, vilket är vettigt, samtidigt som hon inte är blind för att många, i synnerhet äldre kvinnor, som har katt blir misstänkliggjorda, som ”crazy cat ladies”. Jag är inte helt säker på att det däremot stämmer att män med katt omedelbart får högre status – det är ju lite feminint att som man gilla katter, åtminstone om man går lite utanför en storstadsmiljö.

Katt People är en utsökt titel, då den dels visar att boken är tvåspråkig (svenska och engelska, vad trodde du?), och dels därför att det anspelar på filmen Cat People (1942/1982), som demonstrerar hur vi gärna ser kvinnan övergå i kattens egenskaper. Lite synd att Rabe inte nämner detta, då hon gör en poäng av att kvinnor ofta liknas vid just katter, både språkligt och i beteendemässiga referenser.

Bilderna är befriat ostylade, utan visar bara rätt upp och ner typiska moment i kattägarens liv. (Fast det är ju ingen som ”äger” en katt, utan … man ”ägs”, men det ser lite konstigt ut att skriva ”människoägarens liv”). Katterna är sig lika – också, för vi vet med sådan visshet att de är helt unika, inte minst till beteendet.

Omslaget visar en katthårig kofta som tillhör Birgitta från Malmö, med 8 katter. Hon berättar lite tårdrypande om att hon inte fick ha husdjur som barn, men kompenserar det nu. En av fördelarna med att vara vuxen, tänker jag – som kom hem med en kattunge när jag var åtta, utan att få behålla den. En annan Birgitta, med 22 katter, är en annan av bokens huvudpersoner. Vi får också se några interiörer från kattutställningar.

Nu handlar inte boken i första hand om att visa upp katter, eller ens att visa gulliga ögonblick mellan katter och människor. Katterna är ofrånkomligt självständiga varelser, och nog finns det i deras miner även i den här boken något vaksamt och spänt, även när de så att säga myser med människan. För det är inte mys – inte på något sätt är det mys på människans villkor.

Nä, bokens syfte är att uppmärksamma problemet med hemlösa katter, och att det finns något att göra åt dessa – enbart i Sverige uppgår de till cirka hundra tusen katter som får klara sig själva. Det är tankeväckande i sig – men så också kombinationen Rabes text och Lindemalms foton – båda förhåller sig till ämnet med den typ av fascinerad distans som ämnet kräver. För bästa sättet att bedyra katten sin kärlek är ju att bara sluta uppvakta den och låta den vara tills den är redo att ta sig an dig. Om den struntar i dig finns det ändå inget du kan göra åt det.